Vad är det som pågår, eller vem är det som pågår? Det är den första frågan jag ställer mig när jag kommer in i Katarina Warrensteins utställning ”Glimrar förbi” i Enköpings konsthall. Är det de döda eller de som minns dem, eller är det något helt annat? Först möter jag en liten barnklänning, under vilken står ett par små miniatyrtofflor. Snett ovanför, ett kvinnoansikte. De är alla fläckvis övervuxna av mossa. Litet vid sidan om, står en sällsam, med stora ögon, iakttagande mossfigur, som jag först inte lagt märke till.
Konsthallen är belägen i den före detta garnisonsstadens före detta tingshus, och drivs av Enköpings konstförening, vars heroiska och helt ideella arbete har pågått sedan 1943. Warrenstein är skulptör och har sedan examen från Konstfack 1984 varit en regelbunden utställare. Samtliga verk, förutom några tidigare bronsskulpturer, är tillkomna efter 2020.
Nästa objekt i rummet är en installation med en förtorkad trädgren, i vilken en mängd små, ibland upplysta bilder hänger. Grenen välver sig över en liten nedbäddad gestalt i en utsirad säng. En sorgesam figur eller snarare en enkelt tillskuren träbit med antydda anletsdrag, som det slags docka ett barn skulle kunna tillverka.
I nästa rum finns några, som det först verkar, slumpvis utvalda föremål, ett par skor, en termos, en radio och en mössa. De är alla helt överdragna av ett lager mossa och lav. Moss-skorna har något både genuint och sönderfallande över sig. Objekten beledsagas av en serie skisser, teckningar av museiföremål, som känns viktiga i sammanhanget. De skulle kunna vara en parallell till de mossöverväxta sakerna. De är funna föremål, från kulturer som sedan länge upphört, som vi försöker utröna vad de handlar om, som vi försöker få att tala till oss.
Alla objekten har något upphittat över sig. Som något som ställts undan eller glömts bort, mitt i sin verksamhet, i sitt varande. Och över vilka en åldrande process kommit alltför snabbt och inte gått att stoppa, utan helt överraskat föremålen. Eller som om någon viljemässigt och metodiskt försökt dränka eller dölja dem. Få något av deras varande att försvinna i tidens hav.
Men det vore ett misstag att tro att där inte upprätthålls en aktivitet, en kamp mellan föremålet och det som döljer det. Någonstans i dess inne finns en vilja och ett varande kvar, med sin ursprungliga intention intakt, liksom kämpande mot sitt överdrag.
Ett verk har titeln ”De oroliga händerna” – man undrar vems? Inför andra verk jag sett av Warrenstein har jag tänkt att det är slumpvisa vardagsföremål hon använt sig av, men de visar sig alltid vara kopplade till konstnärens privata historia. Ett av konstnärens offentliga verk ”Genom mörka skogen”, en gåtfull bronsskulptur vid Karolinska institutet, säger hon också har sitt ursprung i ett barndomsminne, men vilket blir aldrig tydligt utsagt. Upplevelsen av hennes verk blir därmed på en gång både privat och allmängiltig.
Jag får en känsla av att det rör sig om personliga reliker, där naturens stillsamma men obevekliga överväxande krafter är centrala. Warrenstein har berättat att hon alltmer har övergått till återanvända material, sådant som enkelt går att transportera, och att hon sedan en tid går igenom de döda föräldrarnas efterlämnade saker och använder dem i sina verk.
Några av hennes objekt uttrycker sorg, andra bara det förgångna. Och samtidigt finns där närmast en förundran eller obeslutsamhet över varje bearbetat objekt. Som om någon ställt sig frågan: vad ska jag göra med det? Oftast blir det att klä det i något slags tidens skrud, låta det delvis försvinna.
Kanske rör det sig om en besvärjelse, att aldrig behöva lämna eller ta adjö – vem vill inte stanna eller bemästra tiden? Eller är det precis tvärtom? För vem vill egentligen mana fram de döda? Men bristen på acceptans av förgänglighet är något som totalt präglar vår samtid, kanske är det i ett trots mot detta som Warrensteins arbete är grundat.
Bäst fungerar de större installationerna som förmår ta egen plats i de inte helt neutrala rummen. Det gäller också slutpunkten i utställningen, verket ”Vi är nästan framme” där det omsorgsfulla hanterandet burit frukt på ett annat, mer humoristiskt sätt. Verket är en stor mobil, bestående av små porträtt fastsatta i öppnade konservburkar, likt båtar där locken blir segel.
Som en liten armada hängande i sina trådar rör de sig tveksamt, prövande hit och dit när luftdraget i rummet förändras. Som skulle resan strax börja, i stället för att målet snart är nått. Men likt sardinen i Werner Aspenströms dikt, vill de inte bara att burken ska öppnas mot havet, de har resolut försökt ta saken i egna händer och tror sig nu hoppfullt stäva mot sitt ovissa mål, men fyllda av glad förväntan.
Kanske är de små figurerna minnen av för länge sedan försvunna människor och miljöer. Det är bara att önska dem lycka till på färden.
Eva Asp
Enköpings konsthall, Tullgatan 18, Enköping. Pågår 27 januari – 18 februari 2024
