Det senaste tillskottet bland floran av privata konstmuseer har en parentes kring ordet “konstmuseum”. Lite märkligt med tanke på att man har utställningsrum som tilhör de bättre i stan, speciellt när det gäller ljussättning av målningar. Det blir extremt tydligt i mötet med Karin Broos verk. Nyligen visades hon brett på Borås Konstmuseum. Utställningen på Sven-Harrys är mer begränsad om man ser till antalet verk, men det gör å andra sidan att tydligheten hos linjerna i hennes konstnärskap blir större. Broos har utbildat sig som konstnär utanför Sveriges gränser och har haft huvuddelen av sin verksamhet förlagd till den kreativa värmländska kulturmiljön, där hon även tillsammans med maken Marc Broos fram till 2010 drev projektet Alma Löv Museum, en av de mest dynamiska utställningsplatserna i landet. Efter att ha visats på Kristinehamns konstmuseum 2008 sögs hon in i konstmarknadens karusell, och med utställningar hos stockholmsgalleristen Christian Larsen 2009 och 2011 är hon numera att betrakta som en riktig fixstjärna på den nationella konsthimlen.
Det är å andra sidan inget som färgar hennes konstnärskap, som har en stark kontinuitet och inte låter sig anpassas till konstmarknadens strömlinjeform. Karin Broos måleri har starka förbindelser med en realistiskt måleri vi känner från det svenska 70-talet, och där det privata vadagslivets allra mest prosaiska sidor “förädlas” till konst. Denna känsla förstärks i utställningen på Sven-Harrys, där i museets bottenvåning dottern Sara Broos visar de hopklippta smalfilmer av familjens liv som Karin Broos egen far tagit. Alla med en Super-8-entusiast till far känner igen det speciella anslaget som följer av en teknik med begränsat format (filmrullarna medgav bara 5 minuters tagning). Viljan att med kamerans hjälp söka hålla kvar det enskilda ögonblicket utkämpar en dragkamp med stressen för att filmen skall ta slut, vilket leder till ett alltför rastlöst panorerande.
När dessa – och andra – scener ur vardagen transformeras till måleri är det tvärtom stillheten som är det mest framträdande draget. De situationer Karin Broos skildrar innehåller extremt lite av rörelse. Ofta handlar det om en lätt krusning på en vattenspegel, eller vinden som lyfter en tunn gardinslöja. Avsaknaden av dramatik understryks av det faktum att människorna som befolkar bildrummen oftast vänder blicken bort från oss. De fortsätter med sina egna liv, och avkräver oss inget deltagande. Det är frestande att tala om ett slags tidlöshet, men en så enkel tolkning håller inte. Broos målningar är – liksom 70-talskonstnärernas verk – frusna ögonblick av samtid. Någon pillar på sin mobiltelefon, datorns skrivare tronar på sin plats i bokhyllan. Business as usual.
Såtillvida har Karin Broos måleri naturligtvis omöjligt att föreställa sig om man inte tar fotografiets roll i beaktande. Bilderna hon skapar är, åtminstone om man ser till komposition och motivval, tolkningar av kamerans lite tillfälliga sätt att betrakta omvärlden. Men kameran är inte det enda filtret Karin Broos använder sig av. I botten finns också ett symbolspråk som har betydligt äldre anor än fotografiet. Där samsas Caspar David Friedrichs ensamma vandrare med naturen som fond med arketypiska och kulturoberoende symboler som vatten, träd och stränder. Människorna i bilderna rör sig tysta alldeles intill gränsen mellan det närvarande och det hinsides. Målningarna blir rum där denna förbindelse manifesteras, dock utan att bli behållare för den ytligare form av känslosamhet som lätt kan bli resultatet när sådana förnimmelser skall gestaltas. Karin Broos står djupt rotad i sin egen samtid med alla dess storslagenheter och trivialiter, men med en osviklig fingertoppskänsla för de ögonblick när allt plötsligt står stilla och man blir varse fläkten från något som orden inte kan fånga.
Adress: Eastmanvägen 10-12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/9 – 20/11
Anders Olofsson (text), Marc Broos (foto)
Utskriftsvänlig version
3 kommentarer
Vad menar skribenten med att Karin Broos “inte låter sig anpassas till konstmarknadens strömlinjeform”. Hon är väl en av dem det vurmas mest om på marknaden idag: sentimental, lättillgänglig och i allra högsta grad kommersiell. Skribentens slutsats är fullständigt obegriplig.
Jag tycker nog inte att Karin Broos måleri är varken sentimentalt eller kommersiellt. Hon kör sin egen linje, och ruckar inte på den för att anpassa sig till andras åsikter. Märk väl att hon hade funnit sin stil redan långt innan konstmarknaden i Stockholm fångade upp henne! Och lättillgänglig – ja, det gäller nog bara på ett ytplan. Min poäng är att det skenbart lättilllgängliga hos henne har betydligt fler bottnar än vad man kan tro. Det skiljer henne också från flera s.k. neorealister, där tekniken tycks vara det viktigaste.
Blir förvirrad av allt prat runt hennes måleri! Att färglägga till duk överförda färgfoton? För mig är det bearbetade foton och inte akrylmålningar. Men vi lever i en tid där inget är heligt.