I utställningarna Good Intentions på Köttinspektionen och Solo/Duo på Galleri 1 presenteras få men starka verk – inte en mängd som passerar framför ögonen utan 4 + 3 verk som fastnar på näthinnan och stannar kvar i ett pågående upplevande. Vilsenhet, främlingskap, att förlora sig själv, tappa överblicken över tillvaron, ensamhet och utsatthet… förenar på olika sätt Junkkonens videoverk med Kjellbergs keramiska verk.
De fyra videoinstallationerna i Good Intentions är filmaren Mervi Junkkonens första soloutställning, och en konstnärlig reflektion över arbetet med dokumentären After Life – Four Stories of Torture (2011), om flyktingar som blivit torterade i sina ursprungsländer. Asylsökande och traumatiserade människor berättar gång på gång om det de har varit med om för myndigheter, vårdgivare och media, totalt utlämnade i andras händer. Som dokumentärfilmare, regissör och klippare har Junkkonen både ansvar och makt, men inte kunskaper att hjälpa– står maktlös inför sitt offer. Men avsikterna var goda.
En vit säng i ett vitt rum, avtrycket av ett huvud har lämnats på kudden och vid fotändan ligger täcket, avsparkat. Allt är kliniskt vitt och rent; behov som ett bord att lägga personliga ting på, en sänglampa, en mjuk matta när man stiger upp är tillgodosedda, och intill sängen finns attribut för en god vård: medicin. Spår av pizza, öl och cigaretter hör liksom den uppslagna boken till de verkliga livsuppehållarna. Kroppen befinner sig i en dimension för sig. På en i sängen infälld skärm, finns människan, personen, individen – ensam med sina tankar, sin kamp mot smärtan, minnen och allt som plågar – kroppen är utan vila, i ständig rörelse. Ingen terapeutisk hjälp erbjuds. I am like the Niagara Falls, I am going down. But I could have been saved before.
I verket Good Intentions stoppas ett par rena vita händer ner i en bunke med blod; tvättar sina händer rena i offrets blod. Omsorgsfullt tvagande, som inför ett ingrepp eller handgrepp där man som utövare måste vara fullkomligt ren: neddoppande tvående händerna om varandra, ösande och översköljande, om och om igen som en tvångsmässig ritual. Erfarenheter av blod väcker lukt-, smak- och känselsinnen; ljummet, tjockt och lätt äckligt, ändå finns det något oskuldsfullt nästan vackert över det hela – kanske är det de, trots allt, goda avsikterna.
Sanctuary, drygt fem minuters vila erbjuds, på det enda stället en asylboende får vara ifred – toaletten, en fristad. På duschkabinens golv projiceras två fötter i vattenbrynet på en sandstrand, små vågor sköljer över fötterna och under dem rör sig sanden. Livgivande vatten, fridfullhet, feel good-känsla, egenterapi, massage – att få sina fötter tvättade, som motpol till att tvätta sina händer i offrets blod; tar bort tyngd, ger hopp och ny kraft. Innan den avslutande videon Open Heart Purgatory, skärselden; hjärtoperationen – ingreppet som startar om och om igen; skalpellen sticker hål, öppnar: väller ut, fläker upp, blottar; syr igen. Öppnar såret och börjar om. Att tvingas öppna sitt hjärta gång på gång på gång för främlingar som inte förstår och inte tror på det man berättar – och få det slarvigt hopsytt mellan gångerna: så totalt utlämnad.
Tyngden i budskapet är oerhörd, och utställningen borde turnera på myndigheter och inrättningar i många länder – men förmågan att ta till sig är inte självklar, man har ju, som sagt, goda avsikter med det man gör. Köttinspektionens lokal förstärker utställningsupplevelserna.
Galleri 1 bjuder på en i sammanhanget betydligt lättsammare tillställning som ändå har ett allvarligt innehåll, trots sin lekfulla framtoning. Labyrint, megafoner och pussel är det som möter i det lilla utställningsrummet. Att keramik är skört blir som en motsägelse – om pusslet går i bitar, vad händer då? Om megafonerna spricker – hur låter det? Och om labyrintens väggar rämnar är utmaningen ingen match längre! Människor är också sköra, liksom relationer och livet – ändå kan människor, relationer och liv vara så starka…
Gränser, avgränsningar, ensamhet och tillsammans. En megafon talar för sig själv, tillsammans bildar de en symfoni, det är en ljudinstallation som möter från en av väggarna. I larmet från gatan och utställningsbesökarna är det svårt att höra de svaga ljuden, men de bildar en helhet. Pusselbitarna är placerade på olika avstånd från varandra, någon har funnit sin närmaste partner. Några har en eller två avslutade raka gränser, ingen kontakt är möjlig, andra är oavslutade öppna åt alla håll – i väntan på en partner, någon att höra samman med, någon som passar in. Men blir det någonsin en riktig helhet; ett helt pussel vad är det mer än ett tillfälligt mål, innan det åter plockas sönder. Det svåra livspusslet, målet och vägen dit, de ständiga fragmenten som tillsammans ska leda dig vidare.
Labyrinten: Du står här…; hur ska du få en överblick från din utgångspunkt i nedre hörnet, hur ska du komma vidare när du väl gått in, vilken väg ska du välja – det finns kanske bara en utväg, även om det med betraktarens överblick ser ut att finnas mängder. Du går vilse i labyrinten, förlorar dig själv, är ensam med dig själv, instängd, rädd, maktlös, ställs inför val men famlar vidare i blindo, provar alla tänkbara vägar ut – men vet inte var du kommer ut, till vilken värld, vilken tillvaro, vilken sanning – om du kommer ut levande. Trappan som leder vidare till en minimal övervåning utan fortsatt utställning, förstärker ytterligare verket och vilsenheten.
Båda utställningarna följs upp och utvecklas av olika programpunkter under utställningsperioden, Solo/Duo med musikaliska soloframträdanden och Good Intentions med filmvisning, diskussion och performance.
Mervi Junkkonen på Köttinspektionen, Strandbogatan 3 i Uppsala 25/4 – 3/5
Henny Linn Kjellberg på Galleri 1, Sysslomansgatan 1 i Uppsala 25/4 – 10/5
Marit Jonsson (text), Marit Jonsson och Mervi Junkkonen (foto)
