Plötsligt en blick som möter min. Till slut någon som tränger igenom den fotografiska hinnan. Öppnar väggen mellan våra verkligheter och naglar mig fast. Jag står i Julia Peirones utställning på Liljevalchs+ och ser en av hennes senaste bildsviter, ”Some like it hot”. Ser hur några unga kvinnor med blond peruk sminkar sig som Marilyn Monroe. Ser hur de försöker efterlikna ikonen.
Nästan alla de andra unga kvinnor eller tonåringar som Julia Peirone avbildar döljer annars sin blick, på ett eller annat sätt. Eller så har hon fångat dem medan de råkat blinka. Så även i andra porträtt i samma serie, men ”Angela P” tittar rakt på mig. Med en outgrundligt sorgsen och naken blick. Hon berör mig, även om hon själv bara spelar. Fast det ser inte ut så.
Julia Peirones färgfotografier har en påtaglig teknisk finish, och hon har skapat flera bilder med gestalter och scener som etsat sig in. Det blir tydligt genom återseendena i denna täta miniretrospektiv. Länge har hon sökt glappen då hennes modeller gör något oväntat, något som inte riktigt passar in i situationen, i rollen. Peirone inväntar falluckorna, bland glatta bildytor.
Även det tidigare videoverket ”Jag är alltid glad” (2012) drar mig in. Med tonårstjejen filmad rakt framifrån, och projicerad högt upp på väggen. Jag hör fraser spelas upp i rummet, ett mummel jag snart tolkar som hennes tankar. ”Jag har många vänner, kan jonglera, är duktig på att snickra. Sprider glädje.” Alla krav synliggjorda. Både tydligt och mångtydigt.
Rösten och orden påminner mig om ett av Christian Boltanskis verk; några mörka gestalter av träplankor och ytterrockar som visades på Magasin III några år innan Peirone gjorde sin video. Där fanns samma öppna tilltal, liksom en slutenhet.
Nollställdheten i Julia Peirones filmade tjej framkallar en närkontakt svår att skaka av sig.
Magnus Bons
Liljevalchs+, Djurgårdsvägen 60. Utställningen pågår 3 juni – 4 september 2022
