Trä som material har en inneboende förhistoria som träd, som skog och del i ett kretslopp som sträcker sig långt in i människan. Mer, skulle jag vilja påstå, än något annat skulpturmaterial. Stenen delar inte träets tillgänglighet och förmåga att brinna. Träet drömmer om det träd det en gång var. Det erinrar oss om hantverk vi förlorat kunskapen om och Jesus på korset. Träet verkar bakåt i tiden och framåt, genom våra yrvakna och motsägelsefulla anspråk på materialet. Trä är både mjukt och hårt.
Trä doftar och när jag kliver in i Julia Bondessons utställning möts jag av något som gör att jag går direkt fram och luktar på en trärelief med lätt brända ytor och en böjd neonlampa som ackompanjerar skulpturen. Trärelieferna med sina neongränser är fästade längs med väggarna och mitt i rummet hänger en stor marionettdocka från sin anordning. Det är inte doften av slöjdsal som ger en omedelbar känsla av trygghet i rummet, det är konstnärens hantverksskicklighet. Ett kunnande som skapar starka strukturer som bär själva upplevelsen av konsten.
Julia Bondesson är grundligt utbildad i asiatiskt dockmakeri och hennes olika uttryck möts i förståelsen av kroppen, översatt till skulptur via marionettdockans uppbyggnad. De stilla och grovt tillyxade trärelieferna bär spår av kunskap om kroppens rörlighet som tycks ha sitt ursprung i hennes marionettskulpturer.
Den stora marionettdockan i mitten av rummet skiljer sig från relieferna. Ansiktet är tydligare framarbetat, mer mejslat än resten av kroppen. Repen som drar i lederna är fästade i den ställning som dockan hänger ifrån och ger betraktaren aningar om helt andra rörelser. Den är större än jag själv vilket hindrar mig från känslan av att själv kunna hantera den. Storleken gör att den skulle kunna övermanna en med sin tyngd. Men Bondesson är ingen ond marionettspelare, verket bjuder betraktaren att komma nära. Delar av skulpturen är målad och i efterhand har en del av färgen yxats bort, spåren av arbetsprocessen är redovisade. Skulpturens bäcken-del saknar skrev, som sig bör hos dockor men några tecken i blyerts har lämnats kvar eller skrivits dit. På ena benet sitter ett kvistsår som påminner om att skulpturen en gång hade grenar.
Bondesson arbetar i en tradition som påminner om Döderhultarn medan stoltheten i hantverket för tankarna till Martin Puryears ömsinta färd till materialets kärna. Träet som material verkar be om att bli uppväckt trots dess faktiska motstånd. I utställningen blir trä ett samtida och framtida skulpturmaterial. En urgammal tradition flyttas in i konstnärens upplevelse av kroppen, flyttar ut den ur objektet och in i rörelsen mot och mellan. Idémässigt utforskade Louise Bourgeois tidigt just mellanrummen i sina träskulpturer kallade Personager. Jag ser fram emot Bondessons utställning på Moderna museet i Malmö i höst. Föreställer mig att interaktionen mellan skulpturkropparna kommer att ges utrymme och kompliceras.
Den enda väggskulpturen utan neon kallas Engine och dess abstrakta form föreslår en annan typ av rörelse, ett slags rotation. Väggreliefernas sprittningar och gester bryter fram som infall i materialet, upplysta av neonets solnedgångsljus. Sunburst, som marionettskulpturen kallas, kastar impulser tillbaka på betraktaren genom sin uppbyggnad och placering i rummet. I solflödet blir en kropps möjlighet att röra sig till en fråga full av konsekvenser.
Bondessons skulpturer sträcker sig precis som sitt material i flera riktningar. De är fångade i materien just som kroppen är fast i sig själv. De befinner sig mitt i rörelsen och förblir trots det stilla.
Emma Warg
Foto: Belenius, Ulrikagatan 13. Utställningen pågår 8 maj – 5 juni 2021
