Juan-Pedro Fabra Guemberena är en konstnär som både är van vid att hantera det riktigt stora utställningsformatet och som samtidigt – ibland i samma utställning – lämnar öppningar för ett mer intimt tilltal. Han teman har tidigare pendlat mellan modern krigföring, imperialism och den förbjudna kombinationen av våld och sexualitet. Men på senare år har han slagit in på en betydligt mer skör och personligt gestaltad väg i sitt konstnärskap. Nu är det inte masker, kamouflage och förställning som gäller, utan den egna personliga historien sådan konstnären upplevde den i förtryckets och den politiska kampens Uruguay på 1970-talet.
Juan-Pedro Fabra Guemberenas mor deltog i motståndsrörelsen mot militärdiktaturen, och satt fängslad under konstnärens barndom. I hans närhet fanns även faster Gladys, en färgstark kvinna som heller inte dolda sina politiska vänstersympatier. De spelar huvudrollerna i utställningen, som är första steget i en längre process där konstnären närmar sig den egna barndomen och uppväxten mot bakgrunden av en bitvis traumatisk nutidshistoria. Men det är ingen sammanhängande biografisk framställning vi serveras. Snarare handlar det om fragment som satts samman till en tunn väv genom vilken det förflutna och det närvarande bli synliga på en och samma gång. En hemmagjord brevbok som modern skickade till sin son från fängelset, Gladys berättelser, en fotboll fylld med cement (ett arketypiskt practical joke av det grymmare slaget) – allt bidrar till att forma bilden av av en människa som med konstens hjälp försöker återvinna delar av det förflutna för att därigenom också hela sig själv.
Juan-Pedro Fabra Guemberenas utställning är lika lågmäld som de vaggvisor som också ingår i presentationen. Det ska bli spännande att följa hur han projekt utvecklas, för här finns potentialen att skapa den så eftertraktade symbiosen mellan liv och konst.
Adress: Smålandsgatan 7, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/4 – 24/5
Anders Olofsson (text), Konstnärshuset (foto)
