John Baldessaris (1931-2020) konstnärskap dignar av utmärkelser men har ändå inte dukat under av framgångarnas tyngd. Hans ouevre är både djupsinnigt och coolt på ett vis som slentrianmässigt brukar tillskrivas den amerikanska västkusten. Baldessari är vidare en av de konstnärer som brukar få epitetet ”konstnärernas konstnär” och hans gärning som lärare på CalArts är också omvittnad. Han är till exempel föregångare till konceptuella textbaserade postmoderna åttiotalskonstnärer som Jenny Holzer och Barbara Kruger.
Verken som visas på retrospektiven på Moderna är relativt få med tanke på Baldessaris omfattande produktion, det är snarast fråga om en sval klassikerhängning. Retrospektiven på Tate Modern 2009 gick en annan väg. Den var mycket mer omfattande, kanske därför att resurserna var större, och installationen kongenial med verkens lekfulla drag. Men det ena utställningsformatet utesluter inte det andra.
Modernas version – curaterad av Matilda Olof-Ors – fungerar väl som en introduktion. Den är välkommen inte minst därför att intresset för konceptuell konst i Sverige inte är särskilt påtagligt. Allt som oftast gäller här i stället modernismens grundläggande och utmattade kriterier för god konst. Eller som Lars Vilks så snyggt har sammanfattat dem: ”Konsten ska vara öppen och lämna ett stort utrymme åt betraktaren, den ska inte illustrera och inte vara pedagogisk. Konsten vill oss något men inget bestämt.” Baldessari hade fått det svårt i en sådan omgivning.
John Baldessari är en av den amerikanska konceptuella konstens centralfigurer. Han valde definitivt konstnärlig väg i början av 1970-talet, men gjorde det motsägelsefullt med en grandios och modernistiskt avantgardistisk gest! Han kremerade helt enkelt all sin tidigare konst och lät askan bli till verklistans nr. 0.
Baldessaris konstnärskap har sedan dess varit en experimentverkstad där han undersöker konstens språk, dess konventioner, möjligheter och omöjligheter. Konsten handlar om konst. Han är en uppsluppen visuellt orienterad konstteoretiker, om man så vill. Text – textbilder, framförda texter, textbaserade bilder – kom att bli hans främsta konstnärliga redskap. Liksom all konceptuellt inriktad konst är Baldessaris givetvis gravt beroende av Duchamps meta-akrobatik och kritik av den retinala konsten. På ett ställe skriver Baldessari också att: ”Mitt mål har alltid varit att angripa seendets konventioner”.
Sett från 2020 års horisont är Baldessaris fundamentala arbetsmetod i mycket en dekonstruktion pre-Derrida men post-Wittgensteins filosofi om språkspel. Baldessari vrider och vänder på språk och bild, plockar isär och sätter ihop på nya vis och i nya sammanhang. I skolboksexemplet Ed Henderson rekonstruerar filmmanuskript (1973) får Henderson försöka rekonstruera filmberättelser utifrån stillbilder och i Titel (1973) dekonstrueras relationen mellan text, bild och ljud.
I ett av hans mer omtalade verk, Baldessari sings LeWitt från 1972 utforskas hur en och samma text kan gestaltas på olika sätt. Baldessari sjunger vännen och kollegan Sol LeWitts filosofiska manifest för konceptuell konst från 1968 – Sentences on Conceptual Art – till olika välkända melodier. Sjungandet är både en hyllning som gestaltar teserna och förstås också en vänskaplig ironi. Men det finns även en annan bakgrund. 1972 var Sol LeWitts program relativt okänt och Baldessari ville popularisera det.
Under mitt besök på Moderna upptäckte jag att utställningen lyfte ett extra snäpp när jag lämnade videon och vandrade omkring i hela utställningen med Baldessari sings LeWitt kvar i lurarna. Tilläggas bör att Baldessari nog inte kände till den storartade och humoristiske M. A. Numminen som tidigt verkade inom samma smala genre som går ut på att kombinera litterära och filosofiska texter med oväntad musik. Numminens oefterhärmliga bidrag är Tractatus-musiksvit från 1966 där han spontansjunger Ludwig Wittgensteins språkfilosofiska undersökning Tractatus Logico-Philosophicus. Genren skulle kunna betraktas som en profan och udda avläggare från liturgiska sångtraditioner.
Konst som byggde på slump var också en tidstypisk genre som utvecklades inom den konceptuella konsten på sjuttiotalet. Slumpen som konstnärlig metod var ett slags befrielseprojekt, konstnären och verket skulle befrias från både konventionerna och det konstnärliga subjektet. Metoden var inte ny utan etablerades av Dada och senare surrealismen.
Baldessaris video Inventering (1972) är till exempel ett slags slumplexikon à la Borges där ett antal oansenliga disparata föremål visas och presenteras utförligt. Men redan 1966-68 hade han gjort en serie verk med fotografier slumpvis tagna med en kamera som han höll i samma hand som ratten på den bil han körde. Resultaten screentrycktes på duk och blir inte bara konceptuella undersökningar av konstens natur utan också tilltalade estetiska produkter, vilket är ganska typiskt för Baldessari. Många av hans verk är gångbara på marknaden, om än med ett konceptuellt innehåll som inte alltid syns.
En annan inbjudande aspekt på Baldessaris arbeten är humor och jag tror inte en sekund på honom när han påstår att han inte medvetet försöker vara rolig i sin konst. Därför är det inte förvånande att han verkar ha drabbats svårt av att vara en del konceptkonsten inklusive dess anemiska sida. Hans svar på dilemmat kom i samband med en inbjudan till en utställning och resulterade i hans kanske mest kända verk, textverket I Will Not Make Any More Boring Art.
Det är en oneliner som det är svårt att värja sig mot eftersom få vill associeras med tråkighet. Men det som är roligt är inte bra per definition och tråkighet kan ha sina poänger, inte minst i dag då underhållningskonsten har kidnappat både biennaler och institutioner. (Man kan också tillägga att konceptkonsten är kritisk till sin natur vilket humorlösa kritiker har svårt för att förlika sig med.) Marcel Duchamp noterade till exempel 1968 att tråkighet kan vara av konstnärligt värde. Baldessari och Duchamp var båda vänner med Allan Kaprow, en av performancekonstens pionjärer. Duchamp påpekade att de långdragna sega föreställningarna ofta var utomordentligt tråkiga och just därför var någonting nytt och intressant!
Men Baldessari skulle inte vara den konstnär han är om han verkligen menade vad han sa, så att säga. Det verkligt roliga med I Will Not Make Any More Boring Art är nämligen en mycket tråkig aspekt. Baldessari skickade en video till utställningen där några studenter på hans uppmaning skrivit I Will Not Make Any More Boring Art på väggen. I den kan man se hur han, likt en kvarsittare i skolan, skriver I Will Not Make Any More Boring Art om och om igen i ett skrivhäfte. Hur tråkigt som helst! I detta finns också en skenbar paradox som använder sig av vitsens bruk av motsatsernas kollision, för att tala med Freuds analys i Vitsen och dess förhållande till det omedvetna.
En annan variant på denna typ av mer eller mindre skenbara paradoxer är ironin, detta att säga det ena men mena det andra, vilken också är ett av Baldessaris estetiska verktyg. Metoden återfinns till exempel i ett textverk som avslutas med orden: KONST ÄR EN SKAPELSE FÖR ÖGAT OCH KAN BARA ANTYDAS MED ORD. Det på ytan omöjliga och spänningsfyllda mötet mellan text och bild är fundamental för den konceptuella konsten, vilket Magritte elegant demonstrerade redan i slutet av 1920-talet i målningen Ceci n’est pas une pipe. (På Youtube kommenterar Baldessari verkets betydelse för honom inför en utställning på LAMCA 2016.)
Men när Baldessari hängde en banderoll ut mot Canal Grande under Venedigbiennalen 2009 med den då luggslitna ramsan I Will Not Make Any More Boring Art blev det tyvärr roligt på ett tråkigt vis, om du frågar mig. Komplexiteten rök. Detta är en svag punkt eller risk som blottas i Baldessaris i princip starka livsprojekt. Det är förstås begripligt att han understundom drabbades av ånger då han fann att han skrivit in sig i ett bitvis grått och torrt kapitel i konsthistorien. Men den alltför lätta coolheten kan ha sitt pris.
Hursomhelst, Baldessaris storhet vilar egentligen inte på enskilda verk utan på hans gärning i stort. Att han med experimentlusta, skärpa och gott humör gav sig på de svåra frågorna om konstens väsen – och lät de gestaltade frågorna själva utgöra svaren. Ormen som bet sig själv i svansen är ett O, som i Orm. Så, sist men inte minst är det verkligen roligt att Moderna visar en retrospektiv av John Baldessari.
Andreas Gedin
Moderna museet, Skeppsholmen. Den nyöppnade utställningen pågår 16 juni – 25 oktober 2020
