Hur skall man hantera det obeskrivbara, om man bara har konsten som verktyg? Den frågan ställs de flesta konstnärer någon gång inför, inte minst i tider när naturkatastrofer och mänskligt framkallade katastrofer tycks ifrågasätta meningen med tillvaron. Den stora jordbävningen i Lissabon 1755, befrielsen av koncentrationslägren 1945, massakern i Rwanda 1994 är allesamman händelser som gör att vår världsbild skälver till för ett ögonblick. Tills livet åter går vidare, stukat men utan att helt förlora styrfarten.
Johan Widéns utställning “Proteus”, rör sig i närheten av denna problemställning. Hans historiska spännvidd löper från antiken till orkanerna i USA och inbördeskrigets Syrien. Den antike gestalten Proteus fungerar som en projektionsyta i vilken konstnären kan spegla sitt jag och sin uppgift. Proteus var begåvad med siarförmågan, men var ett högst motvilligt orakel. Hela tiden befann han sig på flykt, för att slippa säga sanningen, ständigt skiftande gestalt. Bara den som kunde fånga honom kunde också avtvinga honom spådomen om framtiden.
Även Johan Widén är stad i rörelse. Därför låter han utställningen breda ut sig som ett enda verk bestående av 39 delar, ett kontinuerligt flöde där man varken kan ana en början eller ett slut. Figurativa bilder varvas med abstrakta målningar som ibland tycks vara på väg mot en urskiljbar form, andra gånger imploderar i ett ogenomträngligt mörker. Kraftfulla måleriska utsagor uppträder sida vid sida med verk som är så minimalistiska att de närmast sluter sig i total tystnad. Kanske är detta den enda rimliga strategin i en värld där orden och bilderna tappat sin förmåga att övertyga? Att ge sig ut på en visuell resa, att aldrig slå ned bopålarna utan öppna sitt uttryck för ett flöde som både skänker insikter och glömska.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 3/10 – 1/11
Anders Olofsson (text), Galleri Olsson (foto)
