Att resa är för de flesta förknippat med föreställningen om personlig utveckling, vidgade perspektiv och ökande kunskaper om främmande kulturer. I vår avkrok av civilisationen är därför bildningsresan det ultimata uttrycket för idén om mänsklig mognad genom möten med andra världar. I vår tid har konceptet kompletterats med den universella turismen, som på ett mindre anspråksfullt sätt söker erbjuda vidgade vyer med rekreationen som bonus. Men om resandet inte alls vore frivilligt, utan resultatet av ett sjukdomstillstånd? Johan Furåker ägnar sin utställning åt gasverksarbetaren Albert Dadas, som i slutet av 1880-talet diagnosticerades med sjukdomen “patologisk turism”. Åkomman yttrade sig i ett tvång att resa, ofta till avlägset belägna platser. Men resorna efterlämnade inga bestående minnen; Dadas medvetande var lika nollställt hela tiden. Först under hypnos kunde fragment av upplevelser framträda. (Den som vill veta mer om Dadas rekommenderas idéhistorikern Karin Johannissons artikel i Dagen Nyheter den 10 oktober 2003.)
Furåker har “följt” Albert Dadas i spåren med omsorgsfullt producerade målningar och teckningar. Motiven påminner om gamla fotografier, människor står antingen uppställda på ett konstlat sätt eller saknas nästan helt i bilderna – det sistnämnda ett resultat av dåtidens fototeknik, som inte tillät avbildning av kroppar i rörelse. I Furåkers händer blir Dadas ett slags lackmuspapper för att testa begreppet förflyttning. Platserna skiftar, men logiken och sammanhanget förblir okänt. Det kanske inte ens existerar. Samtidigt är Furåkers utställning i sig ett slags resande genom ett gåtfullt medvetande och hans minutiöst återgivna detaljer ger hela utställningen en smått meditativ eller hallucinatorisk prägel. Det var länge sedan man såg en ung konstnär prestera en så gediget genomförd och väl sammanhållen utställning.
Adress: Hälsingegatan 43, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26(8 – 26/9
Anders Olofsson (text), Flach+Thulin (foto)
