Jockum Nordström berättar under pressvisningen om hur han tillsammans med sina syskon tecknade oavbrutet under sin barndom, teckningarna sparades inte utan stoppades ner i stora säckar och slängdes vid veckostädningen. Att som barn sitta sida vid sida med sina syskon och rita måste vara att, oberoende av andra teckna fram en alternativ värld som ryms både innanför och utanför den verkliga världen. Det får mig att tänka på den där garderoben i Narniaböckerna.
Och Nordström fortsatte att teckna, till slut hade han tecknat sig en helt egen dörr, för oss att kliva igenom. Utställningen på Liljevalchs visar upp konstnärens verksamhet som den ser ut nu med verk som till stor del är ditflyttade direkt från ateljén. Det är en omfattande utställning, så generöst tilltagen att det vid första anblick liknar en retrospektiv.
De med linjal dragna blyertsstrecken som bildar golv, väggar, tak och fasader förstärker de ömma pennstreck som tecknar hans figurer. De raka streckens tyranni understryker och avskiljer karaktärerna från varandra och deras omgivning. Linjerna blir till en hävstång som lyfter fram den tjocka massa av separation som spökar i teckningarna.
De lustigt klädda männen och ibland alldeles nakna kvinnorna verkar längta till varandra. Fönstren i husen blir till halvblinda ögon som bevittnar teckningarnas skeenden och kanske är det delvis de stränga fönstren och huskropparna som gör att jag tolkar in tafatthet i karaktärernas förväntan. Det omvända uppstår också: huskropparnas fysik får spänst av figurernas bortkomna uttryck. Friheten i de sköra blyertsteckningarna tycks avhängiga en ordnad struktur.
Om träden i teckningarna är hårt tuktade och beskurna, ibland nästan utsuddade, så händer något helt annat i kollagen. Bildmontaget, som till sin natur överlappar och skiljer ut ger paradoxalt nog ett mer sammanhängande intryck. Växtlighet slår ut på det grövre, ibland grynigare papperet, vattenfärgerna i ljust gult, rött och grönt förefaller skifta ordning och söka sitt uttryck utanför gränslinjerna. I de mer abstrakta och öppna bilderna upprepas ibland samma lek som i teckningarna, fast med påklistrade urklippta ansikten. Ett annat persongalleri men lika bekant förfrämligade, oavsett teknik. En ström av dagdrömmar och undermedvetna begär som flyter upp till ytan och lägger sig i verken.
Ju mer abstrakta verken blir desto starkare upplever jag dem, men det känns som att det också finns rörelse mellan de olika teknikerna. Att teckningar, kollage och skulptur flyter in i varandra, raka vägen ut i de få renodlade målningarna, vars mörka färger och stilla former blir en öppning till något ännu okänt.
Att gå runt i utställningen är lite som att lustfyllt samtala på ett annat språk än modersmålet. Som många andra har jag följt hans konstnärskap länge. Jag minns första gången jag mötte hans teckningar, som omedelbart talade till mig. Glömmer aldrig när jag visade en bästa vän trycksaken med titeln ”10.000 gulddollar till den som gifter sig med snön”. Jag hade sett framför mig ögonblicket när vi i vårt totala samförstånd skulle möta teckningarna och – ja, liksom gifta oss med snön. Men vännen reagerade inte alls som jag hade förväntat mig och det kändes som om en hård blyertslinje drogs med linjal mellan oss.
I en av teckningarna halvligger en naken kvinna över golvet. Blyertsstrecket som särar golv från vägg går rakt genom hennes axelparti. Hon är ett med perspektivlinjen, ett med golv och tak. Jag brukar tänka att jag tittat på Nordströms teckningar av nakna kvinnor, stjärtar och skrev med en manligt kodad blick. Jag har ur min betraktarposition tolkat de kvinnliga objekten som undermedvetna begärsfantomer. När jag för länge sedan jobbade som modell fanns det en underförstådd överenskommelse i branschen om att både män och kvinnor sexualiserar kvinnor. Att kvinnans begär går via mannens öga.
Det är svårt att bli besvärad när en inte identifierar sig med objektet, jag identifierar mig i och för sig inte heller med mansfigurerna i lustiga kläder. Det jag känner igen är kontaktlösheten, det hotande avståndet mellan figurerna. Jag tycker mycket om att utmana ett strukturellt patriarkalt seende men jag tycker också om att tillåtas leka med blicken. Omfamna verkens bekanta gåtfullhet och låta mig överskridas av konstnärens ömma och burdusa språk.
Nordströms rörliga skulpturer har utifrån en tvingande begränsning uteslutande skapats av material funna i ateljén. Ömtåliga stackare som ur själva sin konstruktion skapar vackra ljud och rörelser, nästan som av slumpen. De snurrar runt i olika hörn av utställningsrummen, ensamma men besläktade. Sköra balansakter som enkelt skulle gå att rubba. Klena, lite slumpmässiga objekt som med en pedal på golvet bjuder in betraktaren att ta del av rörelse och ljud.
Liljevalchs+ rutmönstrade betongtak med ljusinsläpp förstärker de rumsliga strukturerna i teckningarna. Det finns ingen inre hierarki mellan hus, stolar, bord och människofigurerna – det liv som framträder, det gåtfulla i tillvaron tycks finnas på ytan i teckningarnas och tingens inre liv. Det gör en på gott humör att tänka sig en värld där vi ger upp våra försök att bemästra och istället förenar oss med objekten.
En plats fylld med sammankopplade enskildheter, där tanken och varat inte säras ut från varandra. Jag tror att avstånden i utställningen, kontaktlösheten i sig, banar väg för en sällsynt upplevelse av förbindelse.
Emma Warg
Liljevalchs, Djurgårdsvägen 60. Utställningen pågår 27 januari – 14 maj 2023
