Ibland känns det som att konstkritiken i Sverige inte har gjort sitt jobb. Det samma gäller Sveriges konstinstitutioner. Ett av de viktigaste syftena torde vara att folkbilda. När Svensson inte är bekant med konstformer såsom installation, video, performance, landskapskonst, artist’s books, eller inte känner till konstnärer som Marina Abramovic, Joseph Beuys eller Laurie Anderson så måste det bero på att folkbildandet varit väl bristfälligt. Därför gläds jag åt att Bildmuseet och Kulturhuset nu presenterar Joan Jonas, samt att undertecknad får nöjet att skriva litet om henne.
Joan Jonas är från en generation konstnärer som var med om några av konsthistoriens större omvälvningar Då menas inte kubismen, utan 1960-talet då konstbegreppet utökades genom helt nya konstformer och medier. Med Jonas känns det som att hennes hela verksamhet har varit en process i utveckling som avantgarde till den moderna konsten. Eller så agerar hon i en workshop där nya element hela tiden läggs till. Jonas gick från skulptur till performance, video, koreografi, landskapskonst, teckning, installation och vidare. Och hon har gjort det väl, vilket styrkts av att hon deltagit i inte mindre än sju Documenta-utställningar.
Det är inte helt lätt att precis säga vilken roll Joan Jonas har haft inom den feministiska rörelsen och kanske är det inte helt relevant att alltid ta upp den aspekten bara för att en konstnär är kvinna. Under 1960-talet så var hon dock med i flera feministiska grupper och flera av hennes verk har en uttalat feministisk sida. Men framförallt har hon varit en viktig inspiration för kvinnliga konstnärer. Jonas förklarar även i sitt val av videomediet att till skillnad från skulptur och måleri så var video mer öppet och mindre dominerat av män, och den kunde således bättre tjäna som en konstnärlig röst för kvinnor. I början av Jonas karriär var det mest andra konstnärer som gick på utställningarna och presentationerna och då är det inte konstigt att de inspirerade varandra. Dessutom är det just i stöd av andra konstnärer och kulturarbetare som det är möjligt att fritt utveckla nya sidor, processer och verk. Detta stöd och den påverkan som dessa konstnärer kan ha haft på varandra manifesteras delvis i Jonas verk “Mirror Piece”. Detta verk baseras på en performance där Jonas koreograferat en grupp att dansa på scenen med stora speglar. Dessa speglade alltså både lokalen, performancen men också alla åskådarna och gjorde dem således delaktiga i verket.
Längst in i utställningslokalen finns ett av Jonas nyckelverk. Det är “Wind”, vilket utspelar sig på en strand i N.Y. Där är vädrets makter minst sagt centrala. Olika grupper ställer sig framför vågorna och vinden river och sliter både i aktörer, hav och landskap. Den mest grafiska och kanske intressantaste delen av detta verk är då en grupp vänder ut-och-in på sina kappor i den hårda vinden. De gör detta med bravur bör tilläggas. Det fina i denna handling är att utsidan av kappan skiftar mellan att vara svart och att vara vit. Det är så enkelt och samtidigt effektfullt på ett poetiskt vis.
I videoinstallationen “Reanimation” spelar ljus och natur huvudrollen. Landskapet och miljöerna på Island har varit en viktig del och har funnits med som inspiration i många verk. “Reanimation” består av fyra stora videoskärmar av papper, ett specialdesignat monitorobjekt och en liten armatur med cirka 100 dinglande spektrum. De senare återger tusentals prismaskärvor i en av filmerna och det återfinns även i en annan projektion. Som betraktare hamnar man mitt emellan projektioner av berg, djur, röster och ljus. Precis där konstnären vill ha oss, och där hon förväntar att vi får den upplevelse som endast en välkomponerad videoinstallation kan ge. Budskapet behöver inte överanalyseras utan skall just upplevas. Och känslan i verket kan få vara just det det är.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/10 – 26/1 2014
Jakob Anckarsvärd (text), Kulturhuset (foto)
