Danske Jeppe Hein kunde vi förra året se i samlingsutställningen “Upplyst” på Artipelag utanför Stockholm. Och i år ställer han ut både på Wanås och Bonniers Konsthall. Hein tillhör inte de mest spektakulära konstnärerna som rör sig på dagens konstscen, men hans verk har en sällsam förmåga att bryta igenom det visuella bruset. Något hans utställning på Bonniers Konsthall ger belägg för. Utställningens titel “Ett leende till dig” kalibrerar den mot ett område av människans existens som inte är så vanligt i samtidskonsten, nämligen frågan om vad lycka är. Det är som bekant alltid lättare att ge sig i kast med mörkret, och redan hos Dante är Helvetet betydligt mustigare än Paradiset. Men Hein är inte så intresserad av mustiga uttryck. I stället har han sökt sig i riktning mot österländska vishetsläror som zenbuddhismen, där energin snarare riktas inåt än utåt.
Att skapa konst utifrån den utgångspunkten kan förefalla vanskligt, men här har Jeppe Hein tagit med sig minimalismen på resan. Det är inte en självklarhet. Det finns i minimalismen ett drag av isolationism och självtillräcklighet som förvandlar oss alla till andaktsfulla betraktare snarare än medaktörer. Detta dilemma har Hein sökt råda bot på genom att i utställningsrummet inkludera rörliga element där vi uppmanas att interagera med konstverken. Det kan handla om allt från en stol som utsöndrar rök när vi sätter oss på den till klot som ger sig ut på en slingrande bana runt konsthallen, triggade av vår närvaro. Intressant nog finns det ett starkt element av oförutsägbarhet i denna interaktion. Man får inte falla in i en alltför djup beundran inför ett enskilt verk, för då kan det hända att ett av kloten kommer svischande och dänger till en i huvudet i stället för att plinga till mot de buddhistiska meditationsskålar som står utplacerade här och var i utställningsrummet.
Ibland blir konstgreppen lite väl övertydliga, som när texter av typen “Are you really happy?” och “You don’t have to be perfect to be here” möter besökaren monterade på speglar. Eller som när man kikar in genom ett hål i väggen och möter spegelbilden av ens eget öga. Andra gånger rymmer verken emellertid en genuin humor, som när besökaren inbjuds att sitta upp på en motionscykel som – om man trampar på – vinschar upp en tältstruktur skapad av glödlampor. En sympatisk kloning av cirkustält och Felix Gonzalez-Torres-installation, inte menad att vara vanvördig utan tänkt som ett kort besök i barndomens och drömmarnas land.
Utställningens centrala del består av ett helt rum fyllt med små teckningar, en slags personliga dagboksblad i bild och text från en livskris. I bakgrunden finns Goethes färglära, men man behöver inte vara insatt i den för att uppskatta Heins lågmälda och självutlämnande berättelse. Färgerna fungerar som ett emotionellt seismogram, där vi kan följa konstnärens resa från förtvivlan till ett spirande ljus. Det är enkelt och övertygande. Till slut står vi dock kvar med frågan om vad lycka egentligen är. Och kanske är förklaringen just denna: allt det äkta och anspråkslösa som inte till varje pris vill vara något annat.
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/4 – 28/7
Anders Olofsson (text), Per Kristiansen (foto)
