Två år försenad står Nasjonalmuseet, Nordens största och dyraste kulturbyggnad klar. Den öppnar med en sedan länge planerad utställning som har titeln ”Jeg kaller det kunst”, där ett curatorteam bestående av Randi Godø och Geir Haraldseth ansvarat för urvalet av konstnärer och konstverk och Lisa Andrine Bernhoft-Sjødin samt Ann Kristin Sørli ansvarat för förmedlingen.
”Jeg kaller det kunst” ger 70-talsvibbar så det räcker och blir över, allt från urvalsprocessens ”alla ska med”-princip till den serieteckningsbaserade kommunikationen kring utställningen. Curatorteamet har formulerat en mission: att göra museet ”relevant” för den yngre publiken. I katalogen har curatorerna låtit sig intervjuas av Max och Aseel, två 21-åriga studenter. Museet ska fungera som en mötesplats för unga, får vi veta. De ska inte känna att de påtvingas information, tolkningar eller avkrävs stora tankar om vad de ser. ”Du ska kunna vara dig själv”, sägs det. Som om suget efter att få veta mer eller tänka djupare om vad man ser skulle störa konstupplevelsen.
Urvalsprocessen har varit trebent. En öppen utlysning genererade 1100 förslag från konstnärer runt om i Norge, och två tredjedelar av verken valdes ut. Därutöver har curatorerna gjort egna spaningsresor, och för att välja konstnärer till två mindre utställningar i utställningen har man tagit hjälp av dataprogrammet Curatron. Ett spännande upplägg, kan tyckas. Men resultatet motsvarar tyvärr inte förväntningarna. I stället för att säga något väsentligt om norsk samtidskonst, och samtidigt ge museet en tydlig röst i debatten, har ”Jeg kaller det kunst” blivit en ganska slirig variant av Liljevalchs Vårutställning (eller Høstutstillingen, som motsvarande evenemang heter i Norge).
Ett av de största problemen är själva utställningslokalen, Lyshallen överst i byggnaden. De halvtransparenta väggarna gör att varken konstverk eller verksskyltar kunnat placeras där. För tredimensionella verk betyder detta inte så mycket, men för måleri och foto är begränsningen förödande. I ena delen av lokalen har målningar och foton monterats på ett slags TV-stativ med klumpiga betongfötter. I den andra hänger verken på sniskan i vajrar från taket. Jag kan inte låta bli att undra i vilken utsträckning konstnärerna fått ge sina synpunkter på presentationen.
”Jeg kaller det kunst” är så tät att man bitvis tappar andan. 250 verk av 150 konstnärer har tryckts in, med den gemensamma nämnaren att ingen av konstnärerna tidigare köpts in av Nasjonalmuseet. Eftersom man inte får ta del av konstnärernas CV är det svårt att veta vilka de är och vad de tidigare gjort. Konstnärernas webbpresentationer ger heller inte mycket vägledning. De handlar mest om korta kommentarer till verken, länkar till Instagram och svar på frågor om konstnären har en plan B eller en hobby. I tider när både politiska och ekonomiska krafter gör sitt bästa för att devalvera konstnären som intellektuell och yrkesperson känns denna trivialisering olycklig.
Rätt ska ändå vara rätt: utställningen innehåller en hel del bra verk av habila konstnärer, mer eller mindre kända. En av de mest namnkunniga, Joar Nango, synlig på förra Documenta och i årets ARS i Helsingfors, har invaderat takterrassen med en väldig konstruktion baserad på den samiska torvkåtan. Hans samtidigt improviserande och välgenomtänkta hantering av materialet gör att den stora skala han arbetar i inte känns överväldigande utan överraskande intim.
Lars Sandås är en konstnär som, i likhet med Nango, förmår hantera konstverkets storlek på ett finurligt sätt. Hans bidrag till utställningen ”Natt til 1 mai 1978” är en del av projektet ”Små monumenter”, där konstnären lyfter fram historiska händelser ur narkomanernas liv i Oslo. I miniatyrformat rekapitulerar skulpturen en konfrontation mellan polis och ungdomar. Den var föreslagen att placeras i Slottsparken, men det norska kungahuset sa nej till placeringen.
Det är emellertid inte alltid som skalan i sig förmår lyfta ett konstverk. Janicke Schønnings stora bläck- och gouchemålningar har fått en så ofördelaktig placering att deras subtila poesi punkteras. Verken är skapade genom en interaktiv process, där pappersark som konstnären målar på sänkts ned i forsande vatten. I utställningsrummet har de både hissats upp och trängts in bland andra verk, ett obegripligt intrång på deras integritet.
Något bättre har det gått för Ingeborg Annie Lindahl, vars stora kritteckning av fjällmassiv har haft turen att hamna i trapphuset mellan utställningslokalens två salar. Det gör verket rättvisa, eftersom det kräver en viss grad av omgivande tomhet för att alls kunna upplevas.
Måleri är annars den vanligaste uttrycksformen i utställningen, på gott och ont. Utöver Schønning och Lindahls intressanta bidrag har curatorerna släppt igenom alltför många verk där måleriet känns släpphänt, såväl tekniskt som konceptuellt.
De konstnärer som arbetar med kultur- eller samhällskritik på ett mer lättsamt slag har av förklarliga skäl lättare att göra sig hörda i korselden av sinnesintryck. Sayed Sattar Hassan har tillverkat en vikingahjälm av förpackningar från Pizza Grandiosa, alla norrmäns fastfoodfavorit. Ett annat av hans verk bär titeln ”Brunost”, också det en allusion på en norsk nationalklenod: den bruna mesosten. Bilden visar hur en man (förmodligen konstnären själv) tycks avlägsna ett stycke av sin bruna hud med en osthyvel. En lite väl enkel estetik, kan jag tycka. Men i sammanhanget fungerar den.
Det gör också verket som konstnärsgruppen Alt Går Bra bidrar med. Deras projekt ”Den norske idealstaten” bygger på samhällsengagerande samtal med människor runt om i landet. Utifrån samtalen har gruppen producerat en serie vapensköldar. Nykomponerade heraldiska motiv som ska stadfästa positiva medborgerliga dygder som styrka, hopp, rättfärdighet, öppenhet och sammanhållning. Torsken och champagnen, två av det moderna Norges statusmarkörer, har sina givna platser i helheten.
En av utställningens förtjänster är att den lyfter fram ett antal äldre konstnärskap, som exempelvis Inger Bruun, Ingunn Utsi, Borgny Svalstog och Aage Gaup. Det hade varit en pedagogisk gärning om museet samtidigt gett en varsam introduktion till dessa konstnärskap för en yngre publik. Men eftersom man valt att avstå från ”tolkningar” uteblir den gratismöjligheten till konstbildning.
Tyvärr löper denna rädsla för att formulera utsagor om sammanhang som en röd tråd genom hela utställningen. Och jag frågar mig: om Nordens största och resursstarkaste konstmuseum inte vågar, vem ska då göra det? På Anders Kvammens panoramateckning av Nasjonalmuseet, som pryder utställningens gratisbroschyr, kan vi studera folkvimlet kring museibyggnaden. Jag kan upptäcka ett barn som pekar upp mot den grå kolossen, i övrigt verkar folk traggla på med sina privata liv. Om det speglar hur man ser på sin roll och relation till publiken finns det anledning till oro. Hoppas att jag har fel.
Anders Olofsson
Nasjonalmuseet, S:t Olavs plass, Oslo. Utställningen pågår 11 juni – 11 september 2022
