Som av ett lyckokast visas just nu Jan Håfströms arbete i två parallella utställningar i Stockholm, ”Den vita bussen” på Galleri Andersson/Sandström och ”Hotel Eden” på Liljevalchs konsthall. Två presentationer av olika karaktär som ger draghjälp och arbetar i dialog med varandra.
På Liljevalchs bjuder Håfström in till en iscensättning där 16 målningar samlats i en konstruktion byggd av svartnade byggställningar. Det liknar en utstakad husgrund, ett mausoleum eller en ark där motiv från hela karriären finns samlade: alter-egot Mr Walkers flackande fadersgestalt blickar bort mot ett sjögrönt fjärran, Böcklins Dödens ö flyter i svärtans hav under en glödgande sol. Det är äventyr, tropiska hot och verklighetsflykt.
Hotel Eden är en fristående fortsättning på utställningen Mörkrets hjärta som Håfström visade i samma byggnad för 10 år sedan. Då var det Joseph Conrads roman med samma namn som utgjorde ramverket, Marlows suggestiva resa uppför Kongo-floden. Här är resan mer tidlös och svävande men samtidigt väldigt personlig. Som vanligt blickar Håfström mot barndomen, som för att låna dess framåtblickande dagdrömmande.
Alla målningar ger intrycket av att både utspela sig i skolböckernas marginalteckningar och i eviga och storslagna mytologiska sfärer. I barnets skrivbok blir motiv från den Egyptiska dödsboken till kapslar av hopp om ett annat liv, räknestickan är porten till evigheten, resväskan Osiris kista. En skrivstilsövning bildar ”mom”, en hyllning till Håfströms mamma, men vittnar också om äventyrets sökande efter hemvist, en resa på vilken faraons sarkofag är ett skepp som seglar på jordbundna vatten.
Det ambivalenta beroendeförhållandet mellan dödens slummer och drömmens skapelsekraft finns överallt i Håfströms konst, en grav är också alltid en portal, en dödskalle en följeslagare. Håfström reser hemåt som en Thot eller Fantomen. Den öde ön är symbolen för frihet, i en av målningarna är Robinson Crusoe omslagspojke på en reklamaffisch för det ultimata resmålet, utställningstitelns Hotel Eden. En ö för den ädle vilden att kuva och bemästra, ett jordskepp i oceanen, drömmens ateljé.
Från detta tidlösa tillstånd rör sig utställningen på Andersson/Sandström snarare in mot det specifika och privata. Verken bygger på teckningar Håfström utförde som barn under andra världskriget. Återigen är det tillbaka till barnets perspektiv men denna gång inte i dess äventyrsdrömmar utan i mötet med krigets ofattbara skeenden. Från stora tätt hängda pannåer blickar dödskallar med brunnsdjupa ögonhålor. De är passagerare på en av Folke Bernadottes vita bussar som hänger i ett inre rum, men vitt har bytts mot vålnadens gråa färg.
Dödskallen som symbol är en av de mest slitna, men med fingertoppskänsla för kulör, penselföring och linjernas teckning lyckas Håfström med det imponerande konststycket att gjuta liv i dess stela form; varje passagerare på de väldiga färgstarka målningarna är här en person att minnas och ge erkännande.
I en text beskrivs en dröm där bussen med sina kusliga resenärer färdas obönhörligt och utan någon hållplats att stanna vid, den är själv sitt slutmål. Här har vi döden i sin mest skräckinjagande skepnad, starten på gengångarens snarare än drömresenärens resa. Barnets chockartade upptäckt av det stora slutet, innan det transkriberat det till mytologi och fiktion för att där kunna se en fortsättning bortom varats ändlighet.
Den massiva installationen ”Kontoret” är fascinerande i sin detaljrikedom. På ett blodrött podium samsas berättelsens rekvisita, leksaksflygplan, resväskor och modellhus med mörka pelarhallar. Här flyttar läsningen från antikens Egypten till 1940-talets kremeringsugnar och leken blir plötsligt på allvar. Jag fastnar för vitrinbänken längst in där olika små bilder och objekt, tillsammans med utställningens handritade karta, för ihop Håfströms olika spår till en sorgsen upptäcktsfärd med ändå en liten gnutta hopp.
Det är sällan det ges möjlighet att uppleva så här många fasetter av ett konstnärskap utan att det är en retrospektiv, här är resan fortfarande pågående. De båda utställningarna är intima och väldiga på samma gång och i spännvidden dem emellan ges en generös inblick i en lång konstnärlig praktik präglad av ett evigt sökande och en galghumor som kommer från hjärtat. Alla borde skynda sig att se båda.
Kristoffer Grip
Liljevalchs konsthall, Djurgårdsvägen 20. “Hotel Eden” pågår 26 april – 12 maj 2019
Galleri Andersson/Sandström, Hudiksvallsgatan 6. “Den vita bussen” pågår 13 april – 18 maj 2019
