”Vi lever som vi drömmer – ensamma.” Det är så sjöfararen Charles Marlow sammanfattar människans villkor i Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1902). Detta ödesmättade ord motsvarar grundstämningen i Jan Håfströms nyöppnade utställning på Moderna Museet. Gamla och nya verk, direkt från konstnärens ateljé, möts i en installation som fyller hela rummet. Målningar, skulpturer, assemblage, gåtfulla objekt och märkliga möbler blir här en scenografi i ett allkonstverk som Steve Reich eller Philip Glass skulle kunna skriva musik till.
På en existentiell resa med Håfström får vi som bekant Fantomen som guide, kistan som färdmedel och Dödens ö som destinationen i sikte. Arnold Böcklin, Caspar David Friedrich och Robert Smithson är Håfströms själsfränder. Jules Verne, Joseph Conrad och Hermann Hesse, kamrater som han genom sina verk samtalar med.
Verken i utställningen binds samman i sekvenser och kluster. Utan separata titlar bildar de tillsammans ett fragmentariskt epos med oräkneliga referenser. Det är en kakofoni av röster som visuellt korresponderar med varandra.
Det är mycket i utställningsrummet vi känner igen sedan tidigare. Varje detalj bär på Håfströms karaktäristiska signum. Åror, dödskallar och tåg … Resväskor, lindade kroppar och märkliga reliker … Andra världskrigets fasor fortsätter i nya skepnader. Ukraina, Gaza, Iran … Verken, som blödande sår, kan kopplas till alltför många andra platser där människolidandet saknar gränser. En låda med vita vingar har fästs upp på väggen. Som en dödsängel?
Helt ny är triptyken där tre svarta boxar har fått ledorden ”ENSAMHETEN”, ”MÅLERIET” och ”SJUKDOMEN”. Genom stråhatten åberopas här Vincent van Goghs ande. Sjukdomsbilden har skapats av trasremsor som påminner om infekterade, blödande tarmar. Är måleriet – bilden i centrum – vägen in i eller ut ur ensamheten och sjukdomen?
Jan Håfström själv är som ett paradigm i svenskt konstliv, ett paradigm som yngre generationer på ett eller annat sätt behöver förhålla sig till. Själv fortsätter han gräva där han alltid grävt: i sina egna erfarenheter, som med konstens hjälp omvandlas till något universellt.
Det sägs att barndomen är något som vi försöker komma över resten av våra liv. I Håfströms konst är ekon från uppväxten högljudda. I självbiografiska texter har han skildrat hur upplevelser från de tidiga åren har format honom. Den ekonomiska utsattheten. Pappans alkoholism. Ensamheten, både som smärta och som ett tillstånd eller ett rum att vistas i. Den frånvarande fadern är paradoxalt nog ständigt närvarande i Håfströms verk. Som sjöman, vaktmästare, portier och konstnär. Den ultimata uppgörelsen sker kanske när Håfström målar över en av faders tavlor som ursprungligen visade en torghandel i Jamaica. I en trotsig gest täcker han motivet med svart färg och upproriskt textar med en lysande gul färg: ”JAMAICA”.
Utställningen igenom följer vi Håfströms blick som pendlar mellan barndomens oskuldsfulla blick och vuxenlivets eftertanke. Presentationssättet på Moderna skiljer sig inte anmärkningsvärt från Håfströms tidigare. Men det är också ett konstnärskap som gör omtagningar, upprepningar och tillbakablickande till en konsekvent estetik i ett unikt formspråk. Att hålla ordning på kronologin och titlar på verken är i detta fall helt meningslöst. I Håfströms labyrintiska konst leder alla in- och irrgångar in i existensens smärtpunkt. Det är bara att förlora sig själv i denna bildvärld och tillsammans med konstnären hålla kvar tiden som ett andetag i bröstet.
Joanna Persman
Jan Håfström, ”En förlorad värld”, Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 17 oktober 2026 – 14 mars 2027
