Utställningen “Ja jag vill leva jag vill dö” kunde inte vara bättre tajmad än nu, med skolavslutningar och nationaldagen runt knuten. Även om vintern var särskilt lång och generös detta år, så är det nog under hägg-och-syrén-tid som den svenska identiteten hittar sin källa. Kanske finns den bland den svenska floran, festligheterna och traditionerna. Eller också inte. Säkert är att svensken är i förvandling. Inga av verken i denna grupputställning är särskilt insmickrande eller estetiskt intagande. Galleriet Tegen 2 brukar dock främst bjuda på nya vinklingar av invanda mönster och bidra till debatt i samhället, och det bjuds vi även här.
Det första verket vi möts av är Paula Urbanos video vilken behandlar identitet och nationell tillhörighet med ett enkelt och tydligt anslag. Urbanos ansikte visas från olika vinklar i videon och hon uppmanar oss på ”renaste” svenska att se henne som människa och inte som invandrare eller utlänning etc. Mitt emot sitter ett assemblage av texter och bilder mot svart bakgrund i enkla ramar. De för tankarna till livet efter detta, på ett sätt som vissa svenskar skulle känna igen och kanske välkomna vid livets slut. Motiven Chun Lee Wang Gurt valt är lätta att associera till dödsannonser och gravstenar (övre bilden). Visst är det fint, men man får strax en skavande känsla av att det är litet för tillrättalagt och att budskapen inte vill stöta sig med någon. Är det så det skall vara att vara svensk även på dödsbädden?
I det inre rummet visar Hakan Akçura verket “Listan”, som består av två delar, ”Huvudsakliga ättestupor i Sverige” och ”Huvudsakliga fåglar i Sverige -1″. Tillsammans handlar de om hur vi i Sverige tar hand om våra äldre. De definierar och illustrerar begreppet ”ättestupa”, vilket har både geologiska, etnologiska, illustrativa och etymologiska kopplingar. “Listan” fungerar bra som pendang till Dorinel Marcs videoverk som är en dokumentation av konstnärens ”Tal till nationen”, vilket framfördes på Medborgarplatsen 2011 av konstnären iförd en beige burka. Liksom flera tidigare verk av Marc, så är detta klart skruvat. Själva talet uppmanar oss att bättre ta hand om våra föräldrar, de som byggde folkhemmet, och att ge tillbaka till dem, när de på sin ålders höst behöver oss, men inte kommer att be om hjälp. Talet i sig kunde kanske kopplas till flera svenska partier, och visst är det politiskt, samtidigt som det är personligt i tilltalet.
Men vad betyder det då att det sägs av Dorinel Marc och just iförd burka? Konstnären Marc verkar oavbrutet inom konstscenen och prövar ständigt nya roller. Bland annat så har han inkorporerat sitt eget föräldraskap i konsten för en utställning på Rumänska kulturinstitutet 2011, och alldeles nyligen gjorde han sitt inträde i sociala medier. I det senare spelar Marc på Facebook som ett instrument där han både speglar mediets konventioner och begränsningar och än mer flätar in sitt konstnärskap i den till synes privata sfären.
Tillbaka till videoverket. Marc verkat alienera sig alltmer i denna nya roll. Hur malplacerad känner man sig i en burka, hur utanför, osedd och ohörd? Om vi menar allvar med demokratiska principer så har alla grupper i samhället inte bara rätt att höras och synas, vi andra har också en skyldighet att lyssna och ta dem på allvar, även om de är iförda kvinnokläder, tillhör en minoritet, är av en annan religion eller kultur än majoriteten i landet. Ofta uppfattas Marcs verk som humoristiska, men man anar att det han säger både är ärligt tillika uppfordrar oss att ha en egen åsikt, eller att skaffa en omgående, så att vi inte missar poängen.
Peter Johanssons verk ”Full fräs” är något så fullständigt paradoxalt som ett monumentalt verk på Tegen 2 (nedre bilden). Verket är centralt placerat i rummet utan att göra det överhängt. Jo, kanske litet ändå. Men det består ändå av nio flaggstänger som ligger vikta huller om buller med svenska flaggan faktiskt fladdrande för fullt. De gör detta tack vare 8 fläktar monterade intill flaggan. En hel del personer i Sverige har ett litet ambivalent förhållande till sin flagga, och många vet lika litet vad hur de skall manifestera denna som vad de skall göra den sjätte juni. Det går inte att anklaga Johansson för att inte ge järnet med sina verk för var utställning han gör. Ofta är verken ambitiösa och slagkraftiga utan att vara för explicita. Detta verk är suveränt och i sin enkelhet sammanfattar det utställningen i sitt klaustrofobiska krumbuktande identitetsberättigande.
Adress: Bjurholmsgatan 9 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/5 – 16/6
Jakob Anckarsvärd (text), konstnärerna (foto)
