Martin Jacobson bygger sin konstnärliga praktik på kulturproduktionens oönskade överskott i ett slags post-popkonstanda. Bildvärlden i hans eklektiska måleri tycks vara ekon och förnimmelser från de otaliga förlagor och referensbilder som konstnären med en samlares eufori hämtar från konsthistorien och populärkulturen. Den senare tycks förresten ha fått en allt större närvaro i hans produktion. Traditionstyngda och kitschiga motiv omtolkas och växer under Jacobsons mångsidiga penselföring till färgmättade kompositioner som pendlar mellan det förföriska och teatraliska, det sentimentala och överflödiga.
Jag är ambivalent inställd till Jacobsons måleri. Men jag erkänner att det är en slående upplevelse att vandra bland hans gigantiska handmålade kulisser från Jonas Gardells show Queen of F*cking Everything. Sättet som de hänger från taket på och står uppställda mot väggarna i den katedralliknande logbyggnaden på Wanås Konst skapar ett vackert samspel mellan konst och rumslighet. Inte minst genom kulissernas allegoriska motiv utgör den spatiösa och mörka längan, med dess synliga träbjälkar och stampade jordgolv ett passande sammanhang.
Katedralen (2019) välkomnar besökaren med sina regnbågsnyanser, den första av flera färgsprudlande solnedgångar och gryningar som utställningen visar. Två återkommande teman i Jacobsons måleri, liksom svanen, en tvetydig gestalt som oftast avbildas i majestätisk ensamhet. I utställningen visas en målad i ett kontrastrikt svartvitt ljus- och skuggspel.
Överlag utstrålar utställningen en förebådande stämning – om detta och nästa liv. Av jord är du kommen…, tänker jag när den välbekanta jordlukten i ladan gör sig påmind. Men glimten i ögat finns där. I Döden tar en paus (2019) har liemannen tydligen tagit hemester och bytt ut favoritverktyget mot ett fiskespö. Den svartvita scenen är inramad av gröna, enkelt avtecknade skogskulisser vars uttryck påminner om barntecknade filmer à la Walt Disney. Det känns som om Bambi när som helst kommer att ta ett skutt och dyka upp bakom de målade träden.
Från logbyggnaden blir det en tur genom nästan hela skulpturparken för att ta del av den Londonbaserade konstnären Rana Begums gästspel på Wanås Konst. Infinite geometry ären plastspecifik installation om tre delar i bränd lera som spritts ut på skilda platser i parkområdet.
Begum arbetar överskridande mellan det skulpturala och det måleriska, i en tradition med rötter i såväl minimalism och Light- and Space-rörelsen som islamisk konst och arkitektur. Färg och form, liksom ljus, är material och medium genom vilka konstnären skapar raffinerade rumsliga och sensoriska upplevelser. Hon använder ett minimalt antal komponenter, oftast med bestämda geometriska former, för att uppnå maximal visuell effekt.
Mönstren och repetitionerna i Begums konst blir inte bara en fråga om hypnotisk optik; de vaggar in betraktaren i meditativa rörelseflöden. Detta blir påtagligt när jag går på och följer No. 1066 Bricks (2021), en 300 meter lång stig av hundratals och åter hundratals röda, svarta och vita tegelstenar. Var och en utlagd i de befintliga gångernas rätvinkliga riktning, och arrangerade i ett mönster av triangulära former. Symmetrin bryts här och där med tillägg av extra trianglar för att få betraktaren att stanna till och ta in omgivningen.
När jag själv gör det upptäcker jag No. 1068 Pipes_O (2021), en triangel av perfekt staplade terrakottarör som tycks sväva över parkens damm. Begum har tidigare arbetat med denna typ av byggmaterial i liknande installationer. Att återanvända det känns ändå som ett genomtänkt och, ja, plastspecifikt val i relation till tegelbruksindustrins rika historia i södra Sverige, och Skåne i synnerhet. Ute på dammen lyser triangeln knallorange under sommarsolen; den framstår ömsom stadig och beständig, ömsom skör och genomskinlig beroende på ljuset och min position i parken.
Om dammens öppna yta kring det flytande verket har en märkbar effekt på min perception och upplevelse, så känns No. 1067 Tiles_S (2021) mindre imponerande. De målade takpannorna, inskjutna stående i marken, ändrar färg i takt med att betraktaren rör sig runt formationen – rosa, orangeröd, ljus gul. De bryter kontrastrikt gentemot den omgivande grönskan, men man har sett det förut.
Gabriela López
Wanås Konst, Knislinge. Utställningen visas 8 maj – 7 november 2021
Utskriftsvänlig version
