Naturligtvis överskuggas likheterna av skillnaderna. Självfallet kan en samläsning innebära ett förenklat resonemang som riskerar att relativisera konstverken. Och givetvis är inriktningen hos alla tre konstnärerna djupt personlig och självständig. Men kanske är det just originaliteten och särprägeln – så kännbar hos både Moa Israelsson Forsberg, Marcus Mårtenson och Stina Stigell – som gör att deras konstnärskap inbjuder till jämförelser.
Moa Israelsson och Marcus Mårtensson ställer ut tillsammans på Galleri Lars Bohman. Och Stina Stigell på Konstakademien. Båda utställningarna har karaktären av installationer där de enskilda verken i hög grad ingår i en visuell helhet. Israelsson Forsberg tillverkar objekt som ser ut som verkliga föremål; stenar, pinnar, vassruggar, mossa och doftljus. Hon kombinerar objekten med färgfotografier från civilisationens bokstavliga bakgårdar och snårskogar. Hennes verk har stor visuell dragningskraft och rymmer en rofylld konkretion som gränsar till det magiska.
Mårtensson målar små bilder med pastellkrita på trä som sitter i klungor på väggarna. Hans medvetet naiva bildspråk påminner om en urban folkkonst där han porträtterar kulturella stereotyper. Hans slagkraftiga one-liners har ofta en halsbrytande underskruv.
Stigell, slutligen, bygger ett slags öververkliga repliker av existerande material, och ofta förstorade till en förvuxen och klumpig dimension. Hennes färggranna föremål eller wellpapp-bruna konstruktioner av restmaterial, som urdruckna mjölkkartonger och avfyrade fyrverkerier, präglas av en direkt tilltalande DIY-estetik. Allting är på något sätt fortfarande möjligt, även om det redan är för sent.
Gemensamt för de tre konstnärerna är att de arbetar med ett grundligt efterliknande av befintliga objekt, konsumtionsvaror och värderingar. De riktar in sig på våra etablerade uppfattningar av verkligheten och närstuderar våra tänkesätt. Alternativen som de erbjuder oss har en potential att ifrågasätta och utvidga våra begreppsvärldar. Framför allt verken av Israelsson Forsberg och Stigell beskriver en verklighet som löper parallell med vår, medan Mårtensons mer fungerar som förvrängda skrattspeglar.
Alla tre uttrycker sig med en lekfull skevhet och mild ironisk ton blandad med en stor dos vardagspoesi. Deras konst är livskraftig, nyfiken och har ett bejakande tonläge. Passionerat, rent av. Deras respektive konstnärskap grundar sig helt enkelt i ett lustfyllt förhållningssätt till omvärlden. Det är i det bångstyriga pulandet med sina respektive material som de tre konstnärerna möter varandra.
Deras verk har också en gemensam valhänt karaktär, men som för den skull inte saknar kontroll och riktning. Tvärtom präglas Israelsson Forsbergs, Mårtensons och Stigells verk av en medveten och otvungen manövrering bland uttryck och stämningslägen. Deras konst utstrålar ysterhet mer än dysterhet, ett hälsosamt skämtlynne mer än gravallvar. Och en i bästa mening barnslig längtan att till slut få se den där inre bilden förverkligad.
Kanske är det själva tidens gång som Stigells objekt förstorar? Arbetstiden och levnadstiden. Barndomen och vuxentillvaron. Ficklampan, banankartongerna och pennan – ett slags förkroppsliganden som förfogar över egna perspektiv på existensen. Israelsson Forsbergs illusoriska fågelbon och Mårtensons lika bedrägliga skyltar fungerar bra tillsammans. Genom sina olika angreppssätt kompletterar de varandra. Deras meddelanden från marginalen uttrycker sig kanske med olika dialekter, men pratar någonstans om samma sak.
Magnus Bons
Foto: Israelsson Forsberg & Mårtenson/Galleri Lars Bohamn, Stina Stigell/Albin Dahlström. Utställningen “Nothing inside is worth dying for” med Moa Israelsson Forsberg och Marcus Mårtenson pågår 3 – 26 november 2016 på Galleri Lars Bohman, Karlavägen 9. Stina Stigells utställning pågår 12 november – 11 december 2016 på Konstakademien, Fredsgatan 12
