Det väldiga rummet i Mies van der Rohes kända byggnad öppnar sig framför mig när jag kliver in genom entrén mitt i byggnadens glasfasad. Inga väggar skymmer sikten och verk från ett mer än fem decennier långt konstnärskap breder ut sig i sina otaliga facetter. ”Isa Genzken: 75/75” visas på Neue Nationalgalerie i Berlin med anledning av konstnärens 75-årsdag; ett retrospektivt urval av 75 skulpturer, från början av hennes karriär på 1970-talet fram till idag.
Redan innan besökaren kliver in i utställningen ser en ”Fenster” (1992), ett fristående och överdimensionerad fönsterram centralt belägen och i direkt utbyte med den omgivande glasarkitekturen. Med utvikta flyglar tecknar det en triptykliknande form som antyder både ett rutnät och påminner om den italienska renässansens perspektivmåleri. Bakom verket träder utställningen och de övriga skulpturerna fram som ett landskap.
Rumsligt iscensätts här ett viktigt moment för Genzkens konstnärskap som oavbrutet befinner sig i en tät dialog med konsthistorien, men aldrig i något direkt eller enkelt utbyte. Hon bryter ner och integrerar former som etablerar ett gensvar till det nutida.
Lite avsides finns de stringent geometriska ”Ellipsoider” och ”Hyperboloider”, en av konstnärens tidigaste verkserier som gjordes då hon fortfarande var student. Långa men lätta sträcker formerna ut sig och berör stengolvet enbart på en eller två punkter i en antingen konkav eller konvex form. För att beräkna balansen och formernas exakta mått sökte sig Genzken till naturvetenskapen. Ett tidigt exempel på hennes ämnesöverskridande praktik, även om hon trots allt tog fram de precisa formerna för hand.
Verken väcker medvetna associationer till vardagliga föremål, som exempelvis tandpetare. En dubbelriktad kritisk gest, mot minimalismens distanserade förhållande till det egna materialet och mot den måleritunga konstvärlden i efterkrigstidens Tyskland, med fokus på färg och abstraktion och med Gerhard Richter eller Sigmar Polke i dess mittpunkt.
Från denna detaljplanerande metod övergår Genzken senare till en fragmentarisk, bruten estetik. Och från intensiva grundfärger till ett monotont grått formspråk som snarare refererar till Joseph Beuys. I gips och betong reflekterar hon i arbeten som ”Müllberg” (1984) kring den modernistiska arkitekturens normer och betongens ogenomtränglighet. Placerade på piedestaler blir verken till modeller som trots sin statiska materialitet har en undflyende karaktär, och pekar mot processer och tillstånd bortom det synliga.
Även i serierna ”Säulen/Steelen” (1994-2003), som inspireras av byggnadskulturen i New York, och ”Fuck the Bauhaus” (2000) återkommer verkens karaktär av modeller. Färgen återvänder, men med en mörk underton som artikulerar samhällskritik snarare än abstraktionens förhandling om konstens autonomi. I ”Empire/Vampire” (2003), gjorda två år efter 11 september, finns det apokalyptiska scener. Plastdockor och miniatyrsoldater, tidningsurklipp och fotografier möts av en nästan våldsam applicering av blodrött och askgrått. Där människan i tidigare verk har varit frånvarande och ett avlägset innehåll, blir den i dessa verk synlig och konkret.
I serien ”Schauspieler” klär Genzken skyltdockor med sina egna kläder och gömmer deras ansikten bakom stora glasögon eller masker. Dystopiskt och dysfunktionellt, och oförenligt med världen runtomkring. Detsamma gäller för den omkullvälta rullstolen i ”Untitled” (2006). Där ryggstödet borde sitta har en spegelfolie applicerats. Glansen tolkas i utställningstexten som en kontrast till hopplöshet, sjukdom och ålderdom.
Men med tanke på Genzkens sensitivitet inte bara till stadsrummets historiskt omtumlande moment och kulturens inverkan på samhället, når hennes relevans bortom enkel konsumtionskritik. Hennes arbeten kan betraktas utifrån kärnan i dagens identitetspolitiska frågor om osynlighet och exkludering, så som de förhandlas inom crip, feministiska eller dekoloniala teorier.
Hon ger sig hän åt det teatrala, ett begrepp som användes av minimalismens motståndare för att slå vakt om konstens oberoende. Det är just denna teatrala gest, en lekfull kombination av historiskt och samtida, färg och monotonitet, geometri och dekonstruktion som möjliggör den konstruktiva osäkerheten som löper genom konstnärskapet. I det kan en distanserad och reflektiv blick på aktuella skeenden inom politik och samhälle uppstå.
Sarah Heuberger
Neue Nationalgalerie, Postdamer Str. 50, Berlin. Pågår 13 juli – 27 november 2023
