Niklas Belenius är en av Sveriges allra yngsta gallerister. Redan som 18-åring började han jobba på sin fars Galerie Bel’Art. I dag driver han framgångsrikt sitt eget Gallery Niklas Belenius. Nu berättar han om sitt liv som gallerist, vad som driver honom och om sitt förflutna som skateboardproffs.
Rikard Ekholm: Hur kommer det sig att du, år 2006, som 24-åring valde att gå i din fars fotspår och öppna Gallery Niklas Belenius? Niklas far driver Galerie Bel’Art på Birger Jarlsgatan.
Niklas Belenius: Jag följde ofta med pappa till jobbet när jag var liten. Vi besökte konstnärer, arbetade i galleriet och reste till mässor. När han pratade med konstnärerna smög jag undan och tittade på deras arbeten, skisser och anteckningar. Lika många gånger satt jag med och lyssnade på deras diskussioner. Jag tyckte det var spännande. När jag var 18 år började jag jobba i pappas galleri, inte för att ”jobba hos pappa” utan för att jag var intresserad. Konsten var och är en fristad för mig, ett sätt att drömma mig bort från vardagen, vidga mina vyer, känslor och tankar. När jag började jobba i galleriet kunde jag röra mig fritt mellan världens konstspektakel. Det var fantastiskt och jag kände mer och mer att det inte fanns något alternativ för mig. Jag mår som bäst när jag omger mig med kreativa konstnärer, diskuterar idéer och skapar projekt. Samarbete stimulerar alla mina sinnen och utställningsprocessen är en bomb av kreativitet och hårt arbete. Det är en lycka och samtidigt en spännande utmaning att ta del av detta. Det bästa du kan få ut av ett jobb, tycker jag. Pappa har lärt mig mycket om konst och om att driva ett galleri och han är fortfarande ett bra och väl använt bollplank. Det finns nog både fördelar och nackdelar med att jobba i samma bransch som sin far.
När jag var 22, år 2005, började jag curera egna utställningar hos pappa. Jag ställde ut yngre, moderna konstnärer som jag hade hittat genom att aktivt leta och titta. Arbetet gav mersmak och längtan efter att få göra precis som jag ville växte sig starkare. Det hade växt fram en smak och känsla i mig som gav mig självförtroende att våga göra något själv. Jag letade lokal en tid och kunde sedan öppna mitt eget galleri, Galleri Niklas Belenius, i november 2006. Första utställningen, ”Autistiskt kilskrift”, var ett konstprojekt där 32 konstnärer, poeter och filosofer deltog, varav många unga.
RE: Du är inne på dit tjugosjätte levnadsår och det här med din, bland gallerister, relativt unga ålder, jag kan tänka mig att många blir imponerade, men är det någon som undrar om du är torr bakom öronen också?
NB: Nej, faktiskt inte. Mitt galleri kanske inte har lika många år på nacken som andra, men jag har vistats i konstens rum så länge att det aldrig uppstått en sådan situation. Jag förmodar att min känsla och val av konstnärer och projekt säger mer än min ålder. Jag kan min konsthistoria, både samtida och äldre. För mig känns det tillräckligt torrt bakom öronen för att driva galleriet. I början hade jag ont i magen när kritikerna närmade sig men det visade sig att även det gick bra. Sedan har jag självklart oändligt att lära. Det finns alltid mer att ta in och det kommer nytt hela tiden.
RE: Du har ett intressant, för att inte säga ett något ovanligt förflutet. Du har varit skateboardproffs. Berätta om den tiden, och har det livet på något sätt präglat din konstsyn?
NB: Det var ett gäng kreativa personer som samlades runt rampen. I dag är de flesta graffitikonstnärer, designers, grafiker, reklamare. Man tänkte mycket på stil och teknik, på att se cool ut och på att hela tiden utveckla sin teknik. Vi gjorde konst i luften – en performance som innehöll en 360 kickflip noseslide.
Det sociala var också viktigt i den åldern, och tillhörigheten. Vi umgicks samtidigt som vi hela tiden drev varandra till att utvecklas, testa gränser och bli bättre. På samma sätt arbetar jag med konsten. Jag siktar högt och vill hela tiden utvecklas och röra mig framåt. Konstnärernas teknik intresserar och fascinerar mig. Tillsammans kan en konstnär och gallerist utveckla det perfekta konceptet och tekniken för båda parter och presentera underbara spektakel.
RE: Du har sedan starten visat konst av både riktiga kändisar, till exempel John Duncan och Michael von Hausswolff, och unga mer okända konstnärer. Vad hos en konstnär lockar till samarbete?
NB: Jag tittar mycket på konstnärens koncept, vilka tankegångar som ligger bakom och hur djupa och intressanta jag tycker att de är. Sen letar jag alltid efter experimentella nytänkare. Jag vill jobba med konstnärer som tänker ett steg till, som bryter den samtida banan av accepterade strukturer. En ytterligare faktor är konstens estetik. Viktigt är också konstnärens seriositet och driv. Jag vill jobba med seriösa konstnärer som hela tiden producerar och strävar framåt. Att följa upp sin konst och att dokumentera är också viktigt för en konstnär, anser jag. Mina relationer till konstnärerna är väldigt personliga och verken diskuteras med en förståelse från båda parter.
RE: Hur skulle du med egna ord beskriva galleriets profil?
NB: Jag jobbar mycket med experimentell konst samtidigt som jag vill kunna visa det bästa från varje konstgenre. Detta har lett till att galleriet i dag har en mix utav olika konststilar. Jag ställer ut allt från experimentell ljus- och ljudkonst, till performance och traditionellt. Jag vill ge min publik bredd och det bästa, både från Sverige och från utlandet. Det finns alldeles för få gallerier i Sverige som visat utländska konstnärer och det finns mycket fantastiskt utanför landets gränser. Mitt koncept går också ut på att blanda äldre professionella konstnärer med yngre debutanter och skapa spännande situationer. Det är viktigt att fånga yngre konstnärer under debuttiden, då dom i frenesi hittar sin konstnärliga bana. Just då skapas konst som kan komma att bli den absolut viktigaste. Jag vill skapa en konstteoretisk dialog mellan äldre och yngre konstnärer och i samverkan med beskådarna.
RE: Du fick upp farten direkt, måste man säga. På Venedigbiennalen, 2007, arbetade du med Leif Elggren och von Hausswolff. Senare visades delar av detta på galleriet och då deltog även Jan Håfström och Marja-Leena Sillanpää. Vad handlade detta om, och hur kom du i kontakt med konstnärerna?
NB: Jag har länge varit road av Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff. Leif var den första jag startade samarbete med av dom och vi började prata om olika projekt ihop. Jag sade vad jag kunde göra för honom och han berättade om sina och Hausswolffs idéer. Vi träffades på en middag och bestämde oss för att göra något ihop om Elgaland-Vargaland. Senare besökte Håfström, Sillanpää, Hausswolff och Elggren mig i galleriet och berättade om Elgaland-Vargalandprojektet på Venedigbiennalen där de skulle annektera dödens ö, Isola San Michele, och sprida propaganda i form av frimärken som varje konstnär hade skapat. Jag tyckte idén var fin och djup och på den vägen är det. Det ena ledde till det andra och vi fattade tycke och fick förtroende för varandra. Konstverket från Venedigbiennalen dokumenterades och presenterades senare i mitt galleri. Elgaland-Vargaland projektet är ett koncept som jag finner en djup tanke i och som jag bara var tvungen att börja jobba med. Jag förmodar att mitt intresse för verken även intresserar konstnärerna.
RE: En av de saker som har gett dig gott rykte, är att du kontinuerligt ger den svenska publiken möjlighet att ta del av ung internationell konst. På den svenska scenen återkommer annars en rad namn, år efter år. Varför tar du hit förhållandevis många utländska konstnärer?
NB: Jag vill göra det svårtillgängliga tillgängligt och även visa utländsk konst för min publik. Det finns så mycket bra konst som den svenska konstpubliken går miste om. Visst finns det otroliga svenska konstnärer men att bara jobba med Sverige känns enformigt. I stället vill jag använda hela världen som plattform och ta hit utländsk kultur, talanger och uttryck. Jag vill hitta den bästa energin och då behöver galleriet vara öppet för hela världen. Globaliseringen har gett oss förutsättningar som vi tidigare inte hade. Att titta utåt och åt sidorna är en nödvändighet för mig i jakten på bra konst.
RE: Ett stort antal gallerier delar i dag adress, Hudiksvallsgatan. Men Gallery Niklas Belenius, ligger på Ulrikagatan, några hundra meter från Karlaplan. Varför hamnade du just där? Ett strategiskt drag eller billig hyra?
NB: Östermalm är väl inte direkt känt för sina billiga hyror. Jag hittade en källarlokal som ingen använde och som kändes perfekt. Vid tiden var den ganska förfallen men jag såg att lokalen hade potential. Läget, med närheten till Djurgården och många av våra stora samlare, tilltalade mig och jag tänkte att det kunde gynna verksamheten. Vi har som flest besökare på helgerna. När det är tungtrafikerat på Djurgården smyger folk ned hit för att titta på konsten och prata lite.
RE: Ge mig en beskrivning över livet som gallerist. Vad är stimulerande, och vad är besvärligt?
NB: Det mest stimulerande ögonblicket är när jag och konstnären/konstnärerna precis fått ihop en utställning och man kan njuta av de färdiga verken. Då försvinner allt runtikring och kvar finns bara det vackra och njutningsfulla. Vägen fram till den färdiga utställningen är också kul. Att diskutera, producera, se resultat och uttryck. Att tillsammans med konstnären arbeta fram mål och se till att nå dem.
Kundbiten är också rolig, att träffa roade personer som intresserar sig för mina konstnärer. Att konfronteras med nya frågor och leta svar. Alla upplever konst på olika sätt och många gånger kan besökare i galleriet ställa frågor som utvecklar konsten. Det är också jäkligt intressant att jobba nära kuratorer, samlare och konstintresserade. Diskutera konst med kunniga personer och att besöka samt ställa ut på mässor. Stimulerande är också att få recensioner, en stor publik, att sälja verk samt att investera i nya spännande projekt. Jag blir lika glad som konstnären själv när det går bra för honom eller henne.
Vad som kan vara mindre kul och besvärligt är administration. Det är rätt mycket att sköta i ett galleri.
RE: Hur är relationen mellan Stockholms gallerister – umgås ni, pratar ni om framtiden, och diskuterar ni vad som är bra konst?
NB: Det finns några gallerier i Stockholm som delar min konstsmak och mitt intresse. Vi har kontakt, kanske äter middag någon gång och utbyter erfarenheter. Jag känner inte till andra galleristers relationer men det verkar handla om grupperingar som jag inte förstår mig på. De gallerister jag ser upp till och vill umgås med har antingen en lång tradition eller en helt ny bana.
RE: Hur mycket måste man tänka ekonomi som gallerist? Drömmer du om att arbeta på konsthall och att ”bara” få arbeta med konst, eller är de kommersiella aspekterna en viktig drivkraft?
NB: Ett galleri har ett vinstintresse, det är inget att sticka under stol med. Positivt är att det gynnar både galleriet och konstnären om det går bra. Samtidigt som ett galleri tjänar en viss del på konsten agerar det agent, marknadsförare och kontaktuppsökare till konstnären. Det är en give and take relation.
Att driva ett galleri kräver en ekonomisk läggning, du måste kunna planera finansiering över en längre period. Vissa utställningar kanske säljer bra medan andra står orörda. Det finns ingen kontinuitet i inkomster men du måste våga ta risker. När det går bra kan jag och konstnärerna göra precis vad vi vill och erbjuda bättre och bättre konst. Det är en stark drivkraft och samtidigt en stor lycka och frihet.
Det finns en dröm att få jobba på museum eller biennal men då endast i chefsposition. När man har haft så mycket frihet som man har när man driver ett galleri skulle det kännas konstigt att gå tillbaka till att vara anställd.
RE: Vad kan konstpubliken ta del av i framtiden på Gallery Niklas Belenius?
NB: Det blir konstnärer från hela världen och i alla åldrar. Jag vill presentera det senaste i alla riktningar. Kvalitet är nyckelordet. I vår visar jag bland andra Natalie Sutinen, thailändska Navin Rawanchaikul och Ulrika Sparre. Till hösten bland andra Leif Elggren och Miriam Bäckström. Det kommer att bjudas på performance, konserter, ljudverk, filmer och publikationer. Jag kommer att göra mitt yttersta för att tillfredställa konstpubliken. I framtiden blir det även lite lugnare tempo på utställningarna så att alla hinner med, även jag. Jag önskar att aldrig något i detta blir tråkigt och att jag kan vara gallerist hela livet och fortsätta jobba med konstnärer och konst.
2009-03-05 Rikard Ekholm (text), Niklas Belenius (foto)
