Ingela Ihrmans utställning Miss Brunnsviken i Carl Eldhs Ateljémuseum kommenterar och reflekterar över skulptören Eldhs verk. Att en samtida kvinnlig konstnär väljer att gå mot i stället för med en vit, manlig konsthistoriskt upphöjd föregångare förvånar ingen. Det skulle förstås vara intressant om någon gick den oväntade, riskabla och motsatta vägen. Å andra sidan är Ihrmans kommentarer finstämda och inte minst roliga, vilket den samlade kritikerkåren glatt har noterat. Och det är humorn som lyfter utställningen och som gör den mindre vanlig och mer populär än andra bra men mer allvarliga utställningar. Ihrman har inte bara ”rätt” utan roar och bjuder in besökarna med ett leende, fniss eller skratt.
Ingela Ihrman tar sig som sagt an uppdraget genom att gå motvalls. De hårda obemålade skulpturerna möter mjuka textilier och fågelfjädrar, de vita porträttbysterna av återhållet allvarliga män möter köttiga och öppna fragila konstruktioner i pastell av bland annat tyg, torkade växtdelar och papper. Ett människostort fikon och en rosa jätteblomma har de erotiska undertoner som tonats ner hos de kyska nakna skulpturerna.
Fikonet är också en performancedräkt och skall tillsammans med de andra verken ge ett intryck av att vi besöker en plats där festen redan har ägt rum. Det fungerar. Men jag hade också gärna sett fikonet slå sina lovar kring den kopiösa mängden skulpturer. Det slår mig att finns ett drag av Det susar i säven (The Wind in the Willows) över Ihrmans arbeten, och det kanske inte är en tillfällighet att hon vid andra tillfällen agerat iklädd en padd-dräkt. Paddan är en huvudfigur bland djuren i barnboksklassikern från 1908 och har framförts på scen ett otal gånger och det finns en tydlig samhällskritisk botten i den.
Den platsspecifika konstens historia sträcker sig från readymaden via Robert Smithsons land art via den institutionskritiska konst som invaderade museer och konsthallar på 1990-talet fram till vår tids politiska konst. I dag är institutionskritiken ibland nödvändig men alltför ofta kraftlös och tråkig. Jag tror att det som gör mötet mellan Ihrman och Eldh lyckat inte bara är humorn utan att Ihrman inser att hon också är en del av konsthistorien. I den meningen går hon inte mot Carl Eldh utan tar honom i handen och vandrar vidare i samtid och framtid.
Även om Miss Brunnsviken inte är ett utpräglat politiskt projekt så får det mig att fundera vidare över humorn som verktyg och vapen när det kommer till maktkritik. Min personliga favorit är en enstaka fjäder som placerats vid foten av den imposanta skulpturen av upprorsmannen Engelbrekt. Om den förmodade frihetshjälten kittlas med den så rister hans väldiga kropp till hans skratt bortom kontroll, som vore han ett barn, en av oss.
Andreas Gedin
Carl Eldhs Ateljémuseum, Lögebodavägen 10. Pågår 11 maj – 1 oktober 2023
