I fotografiet av en till synes vanlig uteplats ser vi en gungstol. Just nu är det ingen som sitter där och gungar men bakom stolen ligger några vedklabbar staplade och på den vita tegelväggen hänger en bild av ett lejon. Tydliga spår av mänskligt liv, även om ingen syns på bilden. I ett annat fotografi står en mindre hammock i ett hörn av en trädgård och i ett tredje befinner vi oss i hallen till en lägenhet. Ytterdörren står öppen och trapphuset utanför kan anas.
Men det är först när jag kommer närmare som jag ser att det på varje fotografi står ett namn och ett datum. Namnet och datumet för en försvunnen person, på platsen där hen sist sågs på. Hrair Sarkissians omfattande fotosvit ”Last seen” placerar på det här lågmälda sättet de annars vardagliga platserna i ett större sammanhang.
Alldagliga platser i Libanon, Argentina, Brasilien, Chile, Sydafrika, Bosnien och Kosovo där liv levts och fortfarande levs. Samtidigt blir de här till speciella minnesplatser som pekar lika mycket på nuet och saknaden som på det som hänt den bortförda eller saknade personen.
Den syrisk-armeniska konstnären Hrair Sarkissians utställning ”The Other Side of Silence” på Bonniers konsthall innehåller flera minst lika svindlande och omskakande bilder. Verken som visas är fyllda med berättelser eller kanske rättare sagt vittnesmål om väpnade konflikter, krig, avrättningar eller ekonomisk stagnation.
Väldigt få människor syns som sagt, för ofta är det själva platsen, såväl det privata rummet som det offentliga torget, som står i centrum. Man skulle även kunna säga att det är själva fotografiets möjlighet att aktivera en plats, ett minne eller en historieskrivning som Sarkissian ständigt omprövar. Som när han fotograferar de avbrutna byggprojekt i serier som ”Transperencies” och ”Unfinished”, eller när han i fotoserien ”In Between” återvänder till det Armenien som hans familj en gång fick fly ifrån.
Fotografiets möjlighet att porträttera människor och att skapa illusioner finns också i serien ”Background” och i ”My father & I” där Sarkissian återvänder till den framgångsrika fotostudio som hans far länge drev i Damaskus.
Det handlar lika mycket om ett konceptuellt som ett dokumentärt fotografi. Beroende på Sarkissians konstnärliga val och på omständigheterna presenteras det på olika sätt, från stora C-printar till bläckstråleutskrifter monterade på ljuslådor via ljud- och videoinstallationer. De flesta tagna med storformatskamera och efter en omfattande research och samtal med människor vars minnen och historia han intresserat sig för.
Precis som fotografierna som ingår i sviten ”Execution Squares” från 2008 är det ofta bara titeln som avslöjar vad som skett på platsen som Hrair Sarkissian avbildat. I det milda och inbjudande gryningsljuset ser torgen i de syriska städerna Damaskus, Aleppo och Latakia fridfulla ut. Tidpunkten, någon timme innan de tre syriska städerna vaknar till liv och gatorna fylls med bilar och andra fordon, var också den då offentliga avrättningar ägde rum.
Sarkissian har berättat om egna minnesbilder av hur han som 11-åring på väg till skolan såg hur de döda kropparna hängde till allmän beskådan från ett träd på torget. På väg ut från konsthallen stannar jag till i ljudinstallationen ”Deathscape” som består av ljudet från några kriminaltekniska arkeologers arbete med utgrävningar av massgravar i Spanien. Även om kropparna inte är avbildade, varken i den här ljudinstallationen eller i de andra verken finns de där hela tiden. Precis som den som en gång satt i en gungstol på en uteplats.
Thomas Olsson
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 27 april – 19 juni 2022
