Helga Henschen-retrospektiven på Thielska galleriet – med anledning av att det är hundra år sedan konstnären föddes – är sevärd av flera skäl. De stora, breda volymer hon arbetade med, både i bild och skulptur, var ett slags medveten naivism, besläktad med konstnärer som Bror Hjort, Siri Derkert och den sene Picasso. Tankarna går också till den tretton år yngre Niki de Saint Phalle och till Ulrica Hydman-Vallien som är drygt tjugo år yngre. Naivismen samarbetar med det folkloristiska, och det är här Henschen skulle kunna hamna rätt i tiden. Ett urval av hennes skulpturer och målningar hade tillsammans kunnat bilda en lämplig installation på senaste Documentas avdelning för mer eller mindre bortglömda konstnärer. Verkens politiska budskap om solidaritet och jämlikhet passar också väl in i ett sådant sammanhang.
Henschen var barnbarn till Ernst Thiel, så utställningen är också en bokstavlig återkomst. Samtidigt var hon ett barn av sin tid och representerade mycket av vad morfar bankiren inte stod för. Hon drogs till aktivism och rörelser, hon var feminist, socialdemokrat och bekännande kristen. Det konstnärliga arbetet – utsmyckningar, illustrationer, skulptur, måleri – kom att stå i politikens och moralens tjänst, ofta utan att tappa kraft även om det verkar ha varit lite bråttom ibland. Hennes verk utstrålar en lustfylld och kraftfull skaparglädje och där finns en varm humor även om den bits ibland.
Och det är nog här hon straffar ut sig från vår tid där den politiska och aktivistiska konsten sällan är knuten till etablerade folkrörelser och sällan hämtar energi ur en varm humor och lust. Varje tid föder sina egna barn och man kan undra var någonstans man kommer att göra retrospektiver med dagens aktivistiska konst, i framtiden.
Andreas Gedin
Foto: Per Myrehed/Thielska Galleriet, Sjötullsbacken 8. Utställningen “Hela Helga Henschen” pågår 14 oktober 2017 – 4 februari 2018
