Hasselblad Center, Göteborg: Graciela Iturbide (25/10 – 11/1 2009)

Årets Hasselblads vinnare Graciela Iturbide beskriver sitt konstnärskap som ett ”flygande med ögonen”, ett flygande som möjliggör upptäckter av platser och människor hon kanske aldrig annars hade mött. Iturbide har ganska länge varit ett av de tyngre namnen på den mexikanska konsthimmeln och har många ärofyllda meriter i bagaget. Under början av 70-talet innehade hon bland annat en praktikplats hos Manuel Alvarez Bravo, som hon ofta också jämförs med, då de båda frekvent fångar den mexikanska hembygden och inte väjer för obehagliga och blodiga motiv.

På Hasselblad Center presenteras ett urval av Iturbides fotografier med en tematisk uppdelning. Fåglar, ödlor, botaniska trädgårdar och dominanta matronor samsas på de vitmålade väggarna. Svartvita och ibland med en nostalgisk, brunaktig ton skildrar de en värld som tycks sprungen ur en förvirrande drömsekvens. Till de kanske allra mest flitigt reproducerade bilderna, som även representeras i den aktuella utställningen, tillhör de fotografier som Iturbide tagit under sina besök i Juchitan, Mexiko, en stad berömd för sitt ovanligt matriarkaliska stadsskick. I dessa foton pressar sig storväxta, svartklädda kvinnor mot våra blickar; deras ansiktsuttryck är värdiga och respektingivande. I ”Den heliga madonnan med leguanerna (Nuestra senora de las iguanas)”, 1979, har madonnans traditionella gloria bytts ut mot en krans av leguaner, vilket kan ses som ett humoristiskt exempel på hur Iturbide lyckas väva samman gammal mytologi med en alldeles egen, personlig röst.

”Surrealistiskt” är ett ofta förekommande ord när man läser texter eller hör uttalanden beskrivande Iturbides konst. Urvalet som presenteras i detta sammanhang utgör inget undantag – titt som tätt stöter besökaren på bilder som vid en första anblick kan verka nästintill orimliga. ”Flickan med kammen (La nina del peine)”, 1979, exemplifierar detta, då en liten flickas tilltrasslade hår nästan tycks ätas upp av en jättelik kam. I andra fotografier, skildrande slakter och allehanda ritualer, fungerar djurkadaver från söta getter eller flådda kycklingar likt fonder eller ramar. Upplagda fiskar och flygande fåglar skapar fantasifulla mönster som påminner om karaktären hos en grafisk tuschteckning eller en tapet, i andra fotografier håller pojkar triumfartat upp döda djur, vilkas kroppar snarare liknar estetiska utsmyckningar eller attiraljer än de ledsamma djurkadaver de faktiskt är. Iturbides verk är inte romantiska i den klassiska bemärkelsen – världen hon skildrar tycks bubbla och gro under det ständiga hotet från en ofrånkomlig upplösning och människor och djur verkar mjuka, likt vegetation – samtidigt äger hon förmågan att kasta ett sensuellt skimmer över den mest banala situation, då hon omvandlar den till magi. De ibland skoningslösa slaktscenerna fångas som de är, de är blodiga, men i allt detta tumult verkar det än dock finnas ett genomgripande orsakssammanhang, en betydelsefull mening.

Fotografierna som Iturbide har tagit av Frida Kahlos hem är de enda färgbilderna i utställningen. Den fysiska smärta som Kahlo måste ha upplevt kommer verkligen till uttryck i dessa bilder. Det gör ont när Iturbide låser upp dörren till den döda konstnärinnans badrum, som sägs ha varit låst i hela femtio år. Lite var stans ser man rostande hjälpmedel eller proteser som vittnar om Kahlos kroppsliga olycka. Men de verk som utgör utställningens kanske främsta höjdpunkt är nog trots allt Iturbides självporträtt. Liksom i många av hennes tidigare verk inkorporeras även här rester från döda djur. I ett foto döljer fotografen sin mun med hjälp av en fisk, i ett annat har hennes mun svämmats över av slingrande, svarta ormar, vilket återigen påminner oss om Iturbides förkärlek till mytologisk ikonografi. I dessa självporträtt framträder dock en ny sida av Iturbides konstnärskap, som är betydligt mer naken och respektlös än det hon tidigare presterat. Medvetenheten om det stundande förmultnandet drabbar här den egna kroppen. Iturbides ansikte ser gammalt och trött ut. Samtidigt frammanar dessa verk ett förtröstande budskap: en slags hyllning till livets organiska kretslopp, som verkar vackert och lockande i all sin förgängelse.

Iturbides verk bär på en komplicerad symbolik, men har ändå en estetisk kvalité som kan tilltala många. En del fotografier kan tyckas litet väl symbolladdade, men detta räddas många gånger av de utsökta kompositionerna. Distansen man stundtals upplever under betraktandet av Iturbides konst – individerna och objekten låter sig inte riktigt granskas, de är upphöjda och mystifierade och därför inte riktigt mänskliga eller jordiska – försvinner i självporträttserien och i Kahlo-fotografierna. Här finns en nakenhet, en råhet som gör det möjligt för oss att tränga igenom. Allt som allt bjuder utställningen på en intresseväckande mångfald, där vi kan följa fotografens gradvisa utveckling och tillfälliga besattheter, och man kan inte låta bli att undra var Iturbide tänker flyga härnäst.

Adress: Götaplatsen

2008-11-29 Sara Arvidsson (text), Hasselblad Center (foto)

Utskriftsvänlig version