Hanna Andersson är född 1987 och tog sin masterexamen från Konstfack 2012. På NAU Gallery ställer hon ut både målning och skulptur/installation, det senare en nyhet från konstnären som tidigare arbetat mer med teckning och måleri, de plana ytorna. Jag såg Hanna Anderssons verk första gången på NAU för över ett år sedan då hon ställde ut tillsammans med Joakim Ojanen som arbetar i en liknande stil, med det naivt figurativa i fokus. Problemet då var att deras konst blev lite väl sammansvetsad som ett enda uttryck, men nu när Andersson får hela galleriets utrymme känner jag att hennes verk och hennes unika uttryck får komma mer till sin rätt.
I Hanna Anderssons bildvärld befinner sig betraktaren någonstans mellan dröm och verklighet, mellan det surrealistiska och det samhällspolitiska. Kanske är hennes målningar framför allt fönster in i världar inspirerade både av vårt eget samhälle men som i många fall påminner mer om Hieronymus Boschs estetik. Vid den första anblicken, när vi stiger över tröskeln på NAU Gallery är Hanna Andersson bilder enkla. Färgfält och naiva former fyller dukar som hänger tätt, så att de nästan smälter in i varandra. Då blir det lättast att rikta uppmärksamheten mot hennes installationer/skulpturer. På ett berg av jord mitt i galleriet, som spyr ut rök från dold flytande kväve klättrar små figurer uppåt uppåt. De är på väg mot toppen och ned i berget, några faller och får börja om från början men alla strävar de åt samma håll. Vissa är små människor, andra små monster, de är nästan alla arga. Det rykande berget känns inte som en inbjudande plats att klättra upp på och man får känslan av att Hanna Anderssons figurer gör det av nödvändighet. Varför blir lite klarare i texten som hör till utställningen:
” I run, climb mountains, to position myself on top.
To get some fucking perspective on everything.
I fall down in the hole, but it is ”okay”.
I go crazy and fuck everything up and twerk apart the whole shit.
I take my power.
Ashamed by the power I took.
I am waiting for you now.
There’s room for you too.
I promise.”
I resten av den tillhörande texten blir det ganska så klart att det handlar om att ta tillbaka makten. Att skrika lika högt och länge som män gjort i tusentals år. Det ger en förklaring till den ilska som pyr från Anderssons figurer men som texten även föreslår så finns det ett visst mått skam i att ta maken. Är det för att Hanna Andersson är kvinna som det måste vara så?
När vi sedan bestämmer oss för att ta oss an målningarna en efter en så träder helt nya världar fram mitt bland de enkla färgfälten. De små figurerna som även här klättrar och trillar och beter sig syntes inte på så långt håll men varje målning blir vid närmare anblick ett fönster in i en helt egen värld. Trots ett uttryck som i många fall ligger nära Hieronymus Bosch så finns det en tydlig skillnad. Boschs målningar är fyllda med varelser som interagerar på ett eller annat sätt beroende lite på olika teman. I Hanna Andersson målningar är varje varelse för sig. Inom varje liten figur pågår det en inre kamp som verkar hindra dem från att interagera med varandra. Ibland befinner de sig nästan ovanpå varandra men verkar ändå inte notera att den andra är där. Här kommer de samhällspolitiska aspekterna i verket fram men de skulle kunna vara en kommentar på individualism och personlig förverkligande likaväl som på kvinnokamp och ett försök till att bryta patriarkatets bojor, beroende på hur du väljer att se det.
Kanske blir Hanna Anderssons konst som allra bäst i verket ”Bow Down Bitches”. Här finns inga små individualister, inga gömda världar. Det vi ser här är urmodern, som dessutom inte tar någon skit. Urmodern är vrång, tvär och arg. Urmodern är lite av oss alla helt enkelt. Det är det som gör Hanna Anderssons konst så fantastisk, den berör oss alla för vi har alla lite av hennes figurer inom oss, det är bara väldigt sällan som vi låter dem komma ut.
Adress: Hudiksvallsgatan 4 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/3 – 27/4
Johanna Theander (text), Hanna Andersson (foto)
