Det vore kanske en överdrift att påstå att man blir trollbunden av det långsamma och mycket vardagliga flödet i Gunvor Nelson och Sara Broos gemensamma film ”View from a window”. Men väl avslappnat fascinerad. Som titeln antyder är bildmaterialet fångat genom ett fönster, genom vilket både filmare och betraktare följer det relativt stillsamma livet i Kronobergsparken, eller snarare de delar av parken som är synliga just från detta fönster.
Hundpromenader, förstås. Barn i vagnar och pulkor. Parkarbetare som tuffar förbi i sina små jobbfordon och ibland stannar till för en punktinsats. Vinter blir sommar. Någon tar en tupplur på en bänk. Hösten tränger sig omärkligt på. Kameran i fönstret betraktar stillsamt men inte lojt. Går nära ibland, men blir aldrig påträngande. Klippen tycks slumpartade, men när man tänker på saken ser man hur nästan sömlöst de flyter in i varandra. Betraktaren blir passagerare i en förströdd men obrutet intresserad blick.
”View from a window” tillhör inte höjdpunkterna i Gunvor Nelsons mäktiga och mycket egenartade konstnärskap, men den bär tydligt hennes prägel och blir ett slags värdigt rekviem över en lång, betydelsefull gärning. Precis som i många av sina tidigare verk visar Nelson att man inte behöver höja blicken särskilt långt för att få syn på världen.
Utställningen ”Personal films” kretsar kring den nya filmen, men bjuder på närmare tjugo filmer av de två filmskaparna. Sara Broos har avgjort kvaliteter som filmare, men i sällskap av Gunvor Nelson blir hon förstås en av många yngre följare som har funnit inspiration och kraft i Nelson experimentfilm. Liksom Nelson är Broos bra på att hitta ämnen i sin omedelbara närhet, som sin gudfar Lars Lerin eller sin mamma Karin Broos, och förmår använda materialet på ett sätt som inte blir privat. Men hon har oftare ett tydligt narrativ och framstår i relation till Nelson närmast journalistiskt driven.
Att utställningen ändå så tydligt är gemensam är också talande för Nelsons konstnärskap, som ju i hög utsträckning har skapat nya rum och möjligheter för yngre, i synnerhet kvinnliga filmare och konstnärer.
Bara glädjen i att återse Gunvor Nelsons ikoniska debutfilm ”Schmeerguntz”, ett samarbete med Dorothy Wiley från 1966, gör utställningen värd ett besök. Det snygga, svartvita collaget av snabba klipp dekonstruerar på ett tidlöst sätt sin tids kvinnoideal, skönhetsmissen som blir behagfull barnalstringsmaskin, med ett bildspråk och en rytm som känns alldeles samtida.
Kroppen, kroppspolitiken, strukturerna, födelsen och döden. Allt ryms hos Nelson och kommer under decennierna tillbaka i olika tappningar. Det finns något djupt fascinerande i hennes sätt att gå riktigt nära och liksom snegla förbi sitt huvudsakliga objekt för att med små små gester avtäcka större sammanhang.
Det är olyckligt att utställningen har ett inträde. Det väldiga materialet tar åtskilliga timmar att konsumera och gör sig dessutom ofta bäst i mindre portioner. ”Personal films” är en utställning att återkomma till, inte något som snabbt låter sig bockas av.
Sebastian Johans
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg. Utställningen pågår 23 februari – 4 april 2023