Tre av Gunnel Wåhlstrands illusoriska tuschlaveringar utmärker sig framför utställningens övriga verk. De lösgör sig som en tätt sammanhållen trio bilder som, i mina ögon, bildar fundamentet i hennes konstnärskap. Ett koncentrat av hennes ingående reflekterande kring sin familjesituation. För mig cirkulerar hela utställningen runt dessa tre bilder; ”Mother Profile” (2009), ”ID” (2011) och ”Sandstranden” (2016). De andra blir bifigurer – möjligen nödvändiga – men ändå en sorts utfyllnad.
Går det att tänka sig en retrospektiv med endast tre verk? Eller är det för radikalt? Vad missar man med ett sånt sätt att se, och vad blir tydligt? Vi ser skolfotot av en pojke, en profilbild på en vuxen kvinna och en sandstrand. Två arrangerade foton och ett snapshot. Men mer specifikt, och inom Wåhlstrands referensramar, ser jag bilder på pappan, mamman och barnet. På familjen.
Hon målar sig själv som en sandstrand, den första bilden utifrån ett av sina egna fotografier. Hon målar allt som sig själv, allt är en del av hennes väsen. Hon säger att hon blir det hon målar. Löven på träden, textilierna, ljuset eller det mjuka mörkret, stenarna på marken – allt vet hon hur det känns att vara. Och hur det känns att måla. Jag undrar om det är samma sak?
Det är en process av stark och innerlig identifikation.
Sandstranden är hennes egen bild, och också en helt igenom allmän. Vi har alla gått på stenarna i vattenbrynet. Vi kan förflytta oss dit, till sanden i bilden. Och till luften som värmer. Det är intressant att hon tar en väg ut ur familjealbumet som är så bekant och samtidigt utan personer. Öde, och ändå befolkad.
Här når Wåhlstrand en redovisande torrhet i representationen som påminner om den lettisk-amerikanska konstnären Vija Celmins. Där finns ett besläktat ljus och en gemensam inlevelseförmåga med tillvarons minsta korn. Om detta blir hennes fortsatta väg vill jag gärna gå med.
Bilden av pappan, ”ID”, är mer specifik. Den är absolut länkad till Wåhlstrand som person men är också öppen, tillgänglig för vem som helst. Föreställer inte bilden också din pappa? Vi ser pojkens pigga blick, bevarad sedan sessionen hos fotografen. Är han i tioårsåldern? En pojke, ännu inte hennes pappa och samtidigt alltid fadern.
Wåhlstrand använder den fotografiska bilden, överförd med tusch på papper, för att gestalta och bearbeta traumat kring pappan hon aldrig träffade. Hon synliggör ett nedärvt sår, rörande intakt i den fulländade ytan. Fotografiets ursprungliga perfektion, som också finns i ”Id” och ”Mother Profile”, överensstämmer med hennes noggranna teknik. Kanske är det också därför som just dessa bilder utmärker sig så?
Det är som om avståndet i tid och rum verkligen är upplöst. Som om ingenting har hänt. Så lätta framstår Wåhlstrands bilder. Svävande.
Och så mamman. Bilden av henne. Oantastlig, fulländad in till minsta hårstrå. Fixerad och onåbar. Hon ser, men vänder bort sin blick. Vi tittar på hennes betraktande. Steg för steg upprättas en ordning, systemet för bildens självständiga agerande.
Magnus Bons
Foto: Christian Saltas, Magnus Bons, Per-Erik Adamsson, Björn Larsson. Utställningen på Magasin III, Frihamnsgatan 28. Utställningen pågår 11 februari – 11 juni 2017
Utskriftsvänlig version
