Att få ihop en fungerande konstbiennal är förmodligen inte en av de lättaste uppgifterna en curator har att handskas med. Enbart den högtidliga titeln ”biennal” samt de ihärdiga förberedelserna bakom projektet medför jättehöga förväntningar, som gör evenemanget sårbart. Ska förväntningar infrias detta år eller kommer den stora upptrappningen sluta i en besvikelsepust?
Detta års curatorer Johan Pousette och Celia Prado har lånat tematiteln ”What a Wonderful World” från en Louis Armstrong-låt. I dess ursprungliga kontext – musikstycket spelades in första gången 1968 – kan man spåra hur dåtidens rasmotsättningar samt det kontroversiella Vietnamkriget satte sin prägel på det amerikanska samhället. Samtidigt är det en gränslös och tidlös lovsång till det sköra, vackra, som bör uppskattas och tas till vara. En påminnelse om livets förgänglighet.
Mina farhågor om en alltför överförklarande och ängslig utställning visar sig förhastade: att ha ambitionen att visa världen är en ganska vågad ambition, och denna skulle därmed kunna riskera att falla tillbaka på snabba och förenklande avrundningar. Istället överraskar biennalen med sin kaosartade mångsidighet. Det är mycket video och film, ofta väldigt uppfordrande verk, som tar lång tid att uppleva eller förstå. I stället för att binda samman konsten till en unison helhet, får verken bråka med varandra, om de nu inte bråkar med sig själva. Man finner emellertid ganska snart några fasta punkter som knyter samman biennalen, utan att för den skull göra den förutsägbar eller tråkig.
Den grå vardagen skönjs här och där. I serietecknaren Pushwagners flytande, flödande verk introduceras ”Soft City” (1969-1973): en värld där allt är slentrianmässigt och inlindat i en ”soft”, skyddande hinna. Lögner, plikter, fejkad trygghet och materialism präglar denna värld där alla har sin bestämda plats, där alla sköter sitt. Allt detta upplevs genom en babys ögon, vilket förhöjer den miserabla situationen än mer. Luis Jacobs ”Without Persons” behandlar också den nyfödda babyns psykologi, men jag finner hans collage ”Album” mer fascinerande (båda visas på Galleri Box). En del av materialet i ”Album” är hämtat från konstböcker eller liknande magasin och en del utgörs av bilder av mer nyhetsdokumentärt slag, men även mjukporriga foton. Jacob ser ett samband mellan former och företeelser man generellt sett upplever som långsynta. Där, när de hänger sida vid sida, verkar kopplingen dock uppenbar. Han hoppar från högt till lågt, från vackert till fult, från mjukt till brutalt, från gladlynt till hemskt och ledsamt, och sedan hoppar han tillbaks. Allt tycks höra ihop. Själv hade jag aldrig funderat över den visuella likheten mellan bilder av krigiska slagfält och fotografier av dåsiga, haschutslagna festivalvyer. Men nu gör jag det.
Något som dyker upp gång efter gång är intresset för hur äldre förlagor transformeras när de utsätts för tidens tand samt kulturella, sociala och politiska förändringar. Ett relativt uppenbart exempel på detta presenteras i Candice Breitz installation ”Working Class Hero (A Portrait of John Lennon)”, från 2006. I verket betar 25 Lennon-fans av nämnda artists debutalbum: ”Plastic Ono Band”. Varje sångare/sångerska är filmad för sig och dessa klipp har sedan klippts ihop och placerats i en långsträckt rad, vilket medför att deras läppar är perfekt synkade och att körsången ljuder klart och fint. Charmigt och lättillgängligt. På detta sätt får den en gång så utsvävande och humanistiske ex-Beatlen (som även har beskrivits som särdeles egotrippad och narcissistisk) möta på välförtjänt konkurrens. Inte långt därifrån, i Röda Stens massiva och respektingivande lokaler, visas Alexander Vaindorfs ”Present Unfinished/EUR Chronicle” (2009). Videoinstallationen dokumenterar viken typ av funktion Mussolinis drömbygge har förpassats till. Skejtare, strykarhundar, skräp, alkoholister och nattliga partyn är frekventa gäster. Trots att den slappa atmosfären skiljer sig skarpt från det stränga skräckvälde som fascisterna en gång ville projektera, utgör EUR fortfarande en påminnelse – om än en skugglik och kuvad sådan – om den slutgiltiga idealstat som en gång, skrämmande nog, nästan kom att realiseras.
Repetition, följt av improvisation, framträder i ”Ice Floes of Franz Joseph Land”, ett videoverk av Catherine Sullivan. I denna undersöks relationen mellan logik och godtycklighet när Sullivan utmanar aktörers gränser och motstånd. En psykologisk undersökning med dramatiska förtecken. Det är komiskt och otäckt, lite klaustrofobiskt också. Jörgen Svensson borde även nämnas i detta sammanhang. I hans ”About Documentation”(2009) visas bland annat klipp från James Dean-filmen ”Ung rebell”. Nytt material har adderats: en video med personlig prägel, som avbryter den legendariska filmen. I den senare filmas ett barn och en man (konstnären själv?) i samma Hollywood-miljö som den äldre spelfilmens skådespelare en gång agerade i. En stark kontrast uppstår mellan den spänningsladdade fiktionen och den allt annat än actionspäckade skildringen av en far (?) och hans barn i en varm, slumrande miljö. Verket sätter fingret på tids- och perspektivförskjutningar och frågor rörande tolkningsrätt. Liksom i Vaindorfs skildring av EUR skiktas tiden, och detta förbryllar på ett eftertänksamt sätt.
Den interaktiva samtiden, med allt vad den innebär, manifesterar sig tydligt i ”What a Wonderful World”. Många verk omöjliggör ett slappt betraktande. Den linjära tiden bryts isär. William Kentridges smått magiska installation ”What Will Come (Has Already Come)”, utgör ett exempel på det. Animationer i kol, som har blivit konstnärens signum, visas med hjälp av en mystisk anamorfisk projektion: en platta som snurrar runt en stadig cylinder. Den lyser i ett mörklagt rum. I både plattan och cylindern kan man ta del av händelseförloppet. Två versioner av samma historia visas i dessa. Skillnaderna är ibland små, men oändligt betydelsefulla. Man kan välja att fokusera på en av dessa berättelser eller båda samtidigt, vilket är att rekommendera. (Ett allt för ingående tekniksnack bör nog undvikas, eftersom det i detta fall övergår mitt förnuft). En varning bör emellertid utfärdas, då den spinnande loopen lätt framkallar illamående. Som en karusellfärd utan slut. Tidig Disney samt bombastisk propagandafilm från andra världskriget är några av associationerna som föds i betraktandet av den snurrande disken. Man vill inte sluta titta, det hela är allt för hypnotiserande.
Liksom i Kentridges animation erbjuder Amar Kanwars ”The Lightning Testemonies” många perspektiv och ingångar. I en film, som projiceras på åtta olika skärmar, har konstnären mixat klipp från demonstrationer, konversationer och text för att belysa världen om det traumatiska öde många kvinnor tvingades genomgå under krigen i Indien och Pakistan. Våldtäkter och kidnappningar hörde till vardagen. Filmen skulle ha känts plattare utan de multipla projekteringarna. Då hade den behövt kämpa för att nå ut. Nu omger rösterna och ansiktena oss på ett skoningslöst sätt, och man kan varken vända bort blicken eller skruva ner ljudet. Budskapet är knivskarpt och knäckande: detta måste nå fram. Rosa Barbas film ”The Empirical Effect” riktar även strålkastaren på ett samhälle under påverkan. I denna blandas fiktion med verklighet, i en berättelse om människorna som bebor området kring vulkanen Vesuvius och hur denna – men även liknande omständigheter – kan komma att diktera en persons vardag och verklighetsuppfattning.
Som redan framgått finns det många intressanta verk i årets biennal. I detta utbud har jag dock vaskat fram mina personliga favoriter. I Stadsmuseet, där också Kentridges och Kanwars installationer visas, finner man Fiona Tans ”Tomorrow” (2005). Mediet är även här film, och Tan har låtit kameran svepa över en grupp förortsungdomar. Filmloopen spelas upp på två skärmar: en av dem är större och filmar ungdomarna på ett mer registrerande och ”generellt” sätt, den andra, den mindre, är placerad i förgrunden likt ett litet fönster. I detta ”fönster” undersöks personernas ansikten på närmare håll. Kameran verkar mer indirekt: den söker, den är trevande. Den fnittrande och rastlösa ungdomsgruppen tar nu plats i en drömsk svit; registreringen har försvunnit och en ömsint serie porträttkonst har tagit dess plats. Hudtoner avtecknar sig vackert och subtilt. Då kameran glider förbi stannar den aldrig riktigt till, vilket medför att ansiktena påminner om löftesrika landskap. Tan jobbar med film, trots det använder hon sig ofta av kameran som om den vore en pensel. Stillheten och rumsprecisionen för tankarna till äldre holländskt måleri, till exempel Vermeers, men också samtida fotografi, som det av Rineke Dijkstra. ”Tomorrow” är – utöver att vara ett meditativt och vackert stycke konst – en påminnelse om en hoppfull morgondag, där det mångkulturella verkligen får chans att synas och ta plats.
I ”City Changes” av den brittiske konstnären Tim Etchells (verket visas på Göteborgs Konsthall) undersöks möjliga orsaker och vägar till hur samhällen formas och transformeras. Verket, som består av en lång räcka pappersark där varje ark skildrar ett individuellt händelseförlopp, visar på vilka följder enstaka handlingar och regleringar kan ha för ett samhälle då de tolkas, traderas och efterlevs. Verket påminner faktiskt en aning om Luke Rhineharts bok ”Tärniningspelaren”, där huvudpersonen låter tärningens slumpmässiga kast styra sina framtida handlingar. Etchells skissar upp olika scenarier som formas ur detta första, ödesdigra drag – i det här sammanhanget är det papperets inledande påståenden som avgör. Efter det första kastet startar en kedjereaktion. ”City Changes” är en pessimistisk, men samtidigt humoristisk, undersökning av gränsdragningar och den ständiga dragkampen mellan logik, konvention och fantasi.
Till sist är det dags att knyta ihop påsen, även om årets biennal inte riktigt vill förmå mig att göra det. Man skulle kunna skriva metervis om konsten som ställs ut, just därför att den ofta visar på en stark förmåga att blicka utåt och därmed lämnar många frågor obesvarade. Det är denna sprittande mångfacettering och kluvenhet som gör ”What a Wonderful World” såpass helgjuten. Ett annat plus är oräddheten: curatorerna och konstnärerna värjer inte för ”obehagliga” frågor. Liksom i Louis Armstrongs melodi finns ljuset där, sida vid sida med den mörka svärtan. Och kanske är denna diametrala samexistens än tydligare idag än vad den var igår.
Bilder (uppifrån och ned): Candize Breitz, Catherie Sullivan, Luis Jacob, Tim Etchells
Biennalens utställningsplatser: Röda Sten, Göteborgs konsthall, Göteborgs stadsmuseum, Göteborgs konstmuseum, Stadsbiblioteket, Galleri Box, Bio Capitol
2009-09-17 Sara Arvidsson (text), Candice Breitz & Jay Jopling / White Cube, Catherine Sullivan, Luis Jacob, Tim Etchells (foto)
