Galleri Steinsland Berliner har i närmare två decennier bedrivit en relevant och estetiskt spännande verksamhet. Med en inriktning på konstnärliga uttryck som befinner sig på gränsen mellan konstlivets vita kub och en uppsjö av alternativa scener har galleriet med Jeanette Steinsland i spetsen berikat och breddat konstutbudet på Södermalm och i staden som helhet. Med utställningen ”Gör det själv” har Kulturhuset bjudit in Jeanette Steisland att belysa galleriets utgångspunkter, inspirationer och pågående verksamhet i ett större historiskt sammanhang.
Tja, det ovanstående tog ungefär fem minuter att skriva ihop, inklusive en googling för att dubbelkontrollera att galleri Steinsland Berliner verkligen startade 2008, och det är en hyggligt plausibel förklaring till varför en institution som Kulturhuset bjuder in en aktiv kommersiellt verksam gallerist till att göra en utställning där hälften av de konstnärer som visas hör till galleriets eget stall.
Problemet är alltså inte, som många kolleger redan konstaterat, att Kulturhuset anlitar en renommerad gallerist som curator. Konstlivet är ju som bekant en värld där dubbla stolar inte är ett främmande begrepp. Problemet är att man inte tydligt redovisar och kommenterar det. Det blir förstås extra problematiskt när det dessutom handlar om en utställning som lyfter fram konst som i viss utsträckning har verkat och verkar bortom det gängse kommersiella kretsloppet.
Men det allra allvarligaste är att det känns slappt och slarvigt och ger intrycket av att Kulturhuset som en central aktör inte orkar bry sig särskilt mycket om sina utställningar. Kommunikation är visserligen ett ohyggligt missbrukat begrepp, men har ändå sina poänger.
Själva utställningen då? Jodå. Kjartan Slettemark, Charlotte Johannesson, Moki Cherry, Toxoplasma (Akay och Olabo), Sture Johannesson, Renate Bauer, Ragnar Persson och Linnea Sjöberg är alla intressanta konstnärer och den luftiga och ganska återhållsamma hängningen – som låter varje verk eller grupp av verk ta relativt mycket plats – fungerar fint. Betraktaren kan i lugn och ro se de enskilda konstnärskapen och själv notera de fina interartiella relationer som tydliggörs.
Som det uppenbara släktskapet mellan Moki Cherry och Linnea Sjöbergs lika visuellt bubblande som politiskt ilskna textiler. Eller den nästan lyckliga kommunikationen som uppstår mellan Ragnar Perssons täta vägg av gladgotiska teckningar, Renate Bauers tättskrivna pappersark, kända från stadens gaturum, och Lena Svedbergs laddade bildvärld, som utan närmare förklaring är insmugen genom Carl-Johan De Geers hyllade minnesfilm.
Det går förstås att tycka att vi har sett Sture Johannessons politiska affischkonst och Kjartan Slettemarks tokroliga avslöjande av (konst)världen som en kejsare utan kläder tillräckligt många gånger. Eller för den delen montrar som högtidligt reducerar den en gång så upproriska tidningen Puss till en historisk artefakt. Men det finns också en publik som inte har sett den här konsten tidigare. Eller det skulle i varje fall solklart finnas om Kulturhuset löste problemet med sina höga inträden.
Och själv kommer jag aldrig att glömma hur skakad och upplyft jag ett par år innan millennieskiftet blev av vandringsutställningen ”Hjärtat sitter till vänster, svensk konst 1964-1974”, som inkluderade hela gänget. Att tradera det redan kända och kanoniserade hör naturligtvis till institutionernas uppgifter, och det går liksom inte att missunna en medmänniska att möta Kjartan för första gången bara för att man själv är lite övermätt.
Sebastian Johans
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg, Stockholm. Pågår 1 mars – 11 augusti 2024
