Dan Jönsson låter förstå i sitt svar på vår artikel att han, i motsats till oss, vill ha en öppen debatt kring konstverk även om de är osmakliga. Men han undviker kärnfrågorna och tar inte den debatt han säger sig vilja ha.
Även denna gång glömmer Jönsson bort att det förekom minst tre olika antisemitiska konstverk eller händelser på documenta, trots att de skulle kunna vara ett exempel på den ”kontextualisering” han efterlyser. Men tre stycken är inte ett misstag utan en tendens och svårt att försvara. Jönsson insisterar vidare på att kalla figurerna i Taring Padis verk för anti-israeliska men vågar inte heller nu argumentera för denna skeva tolkning, trots att det är fråga om uppenbart anti-semitiska nidbilder som ansluter till en lång tradition med rötter i 1800-talets nationalistiska och främlingsfientliga bildspråk. Efter andra världskriget blev antisemitiska karikatyrer bannlysta men med fascismens återtåg har de blivit allt mer förekommande och bör djupanalyseras, i stället för att bortförklaras som Jönsson gör. Taring Padis bild är ett otvetydigt exempel på klassiska antisemitiska karikatyrer i samma anda som i den nazistiska tidskriften Der Stürmer där judar porträtterades som grisar, vampyrer och världshärskare.
En vanlig rasistisk metod är att som Taring Padi blanda ihop ras, nation, politik, religion och kultur. Frågor kring karikatyrens gränser är därför väsentliga, men Jönsson tar dem inte på allvar. Jämför till exempel med Frankrike där karikatyrer är en del av det offentliga samtalet och där det finns en levande debatt om dem, inte minst efter terrorattentatet mot satirtidskriften Charlie Hebdo 2015. I den kan man se karikatyrer av israeler som inte är rasistiska. Hade Taring Padi velat referera till den israeliska staten och inte judarna kunde de ha målat Israels flagga i stället för en Davidsstjärna, tinningslockar och ett SS-emblem.
Till den osmakliga sammanblandningen av anti-israeliska åsikter och antisemitism kommer ofta att man relativiserar Förintelsen. Det gör Jönsson också: ”som uttryck för ett perspektiv och en historiesyn där andra konflikter, andra övergrepp träder i förgrunden än hos oss i Europa, och som jag personligen finner svår att bara avfärda.” Även i detta är han i mycket dåligt sällskap.
Hade Jönsson på allvar brytt sig om vad Taring Padi själva tycker hade han upptäckt att de inte kände till koderna kring vad som gör en bild antisemitisk. De hade, enligt egen utsago, blivit blinda för sitt eget verk. Det är bra att konstnärerna vågar erkänna detta. Alla har sina blinda fläckar och det är bättre att vara uppriktig än att som Jönsson måla in sig i ett hörn.
Jönsson menar vidare att det finns många olika definitioner av antisemitism och att det inte är meningsfullt att diskutera dem. Han skriver: ”att här argumentera för den ena eller andra leder knappast någon vart.” Om man som han tycker att ”lite antisemitism” är OK borde man ha en klar idé om vad man talar om. Att i stället försöka göra frågan om vad antisemitism är till en seminarieövning är ett intellektuellt haveri och undervärderar läsarnas kritiska förmåga. Om man tycker att ”vi” skall ”tåla” antisemitism i den samtida konstens namn så normaliserar man den. Om man skriver i Dagens Nyheter att antisemitism är OK legitimerar man den.
I Jönsson svar får vi reda på vilka dessa ”vi” han identifierar sig med är. Han påstår sig skriva utifrån en ”opersonlig position” och att hans ”vi” utgörs av ”den offentlighet jag tänker mig att jag delar med konstnären, verket och dess publik”. Att som konstkritiker representera ”offentligheten” är en underlig idé. En kritikers uppgift är att förmedla och diskutera, inte att representera. Jönssons självidealiserande ”vi” inkluderar knappast alla icke-judiska människor som reagerat starkt på antisemitismen i documenta, i både Tyskland och resten av världen. Men det mest obehagliga i Jönssons argumentation om detta ”vi” som utgör ”offentligheten” är att det utesluter judar eftersom de knappast delar Jönssons bestämda åsikt att det är acceptabelt att Förintelsen hånas och judar förödmjukas på världens viktigaste samtidskonstutställning.
Jönsson poängterar vikten av kontexten, men glömmer den största kontexten av alla – att verket visades i Kassel i Tyskland, ett land som för nittio år sedan mördade sex miljoner judar, romer, homosexuella, handikappade och nazimotståndare. Judehatet är inkörsporten till annat hat och om det legitimeras genom att visas i stora internationella konstsammanhang, och till och med i Tyskland bidrar man till att normalisera det. Men Jönsson är självblind och bedriver en byråkratisk postkritik som banaliserar och legitimerar rasismen i den fria konstens namn. Konsten behöver gränser, både moraliska, etiska och juridiska sådana. Om man inte sätter gränser för konsten tar man inte heller dess makt på allvar. Samma sak gäller det fria ordet.
Jönsson skriver vidare att konflikter är oundvikliga i en konstvärld vars mål är att ”utjämna tolkningsperspektiven till förmån för det man kallar det globala syd”. Han gör här ännu ett i raden av allvarliga misstag och som Edward Said upptäckte för länge sedan. I Orientalism noterade Said hur västerlänningar slarvigt betraktade icke-västerlandet, det vill säga ”Orienten” som en homogen massa. Alla i den ”globala syd” är inte emot Israel.
Ännu en förklaring till Jönssons svajiga resonemang skulle kunna ha sitt ursprung i ytterligare en missuppfattning. Han återvänder till att Mein Kampf säljs i gathörnen i indiska städer eftersom Hitler var motståndare till britterna som var kolonialherrar fram till 1947. Jönsson skriver: ”… istället för att fördöma detta faktum tycker jag det är intressant att försöka förstå det.” Det rent logiska och allvarliga misstaget ligger i att Jönsson tror att man måste välja mellan att antingen förstå eller att fördöma. En konstkritiker borde kunna hålla dessa två aspekter i huvudet samtidigt. Vi förstår bakgrunden till de antisemitiska figurerna i Taring Padis målning ”People’s Justice”, vi diskuterar och debatterar den men samtidigt fördömer vi dess grova antisemitism.
Andreas Gedin & Sinziana Ravini
