Konstnärsrollen är med god marginal den mest flexibla rollen i hela konstsystemet. Medan kritiker, curatorer och gallerister gnabbats om vem som har vilken position på konstscenen så har konstnärerna utan större åthävor tagit sig vidare från tuva till tuva. Idag är konstnärsrollen så rymlig att den nästan är på väg att mista sina konturer. Det går i stort sett lika bra att pula i tysthet i ateljén som att agera projektledare eller curator – det intressanta blir i stället den speciella blick för osynliga sammanhang som konstnären har.
Car Michel von Hausswolff är en konstnär som under i stort sett hela sin karriär arbetat på detta expansiva sätt. Som curator har han stått bakom ett flertal utställningar (ofta med ljudkonstinnehåll), exempelvis ”Tourist Class” på Malmö Konstmuseum (2005) och Konstbiennalen i Göteborg (2003). Lika ofta har hans eget konstnärskap kommit att sammansmälta med de verk och konstnärskap han valt att presentera, vilket inte är en tillfällighet. För Carl Michael von Hausswolff är det egna konstnärsjaget lika mycket en tillgång som en begränsning, och han söker sig medvetet in i situationer där hans egen individualitet kan utvidgas i mötet med andra konstnärliga uttryck.
Det är emellertid inte så ofta han gjort galleriutställningar, så hans debut hos Galleri Niklas Belenius är något av ett unikum. Visserligen har flera av verken visats i andra sammanhang där von Hausswolff förekommit, men det gör inte så mycket. Utställningens titel – ”Tu est l’autre” – anspelar på Rimbauds berömda utsaga ”Je est un autre”, konstnärens konstaterande att hans konst egentligen har en källa som ligger utanför honom själv. Carl Michael von Hausswolff är mer kommunikativ i sin tolkning, och låter det vara osvuret om det är publiken eller andra konstnärer som är det egna konstnärskapets rotnystan. För det intressanta med utställningen är att majoriteten av de sju konstnärer von Hausswolff valt ut som deltagare för det första inte vet om att de deltar och för det andra (i fem av fallen) inte längre lever. En av dem är inte ens att rubricera som konstnär.
Det är en brokig samling individer och livsöden som von Hausswolff presenterar, från den norske spionen Selmer Nielsen och astronauten James B. Irwin till multimediakonstnären Friedrich Jürgenson och den kinesiska aktivisten Wu Ping. Det finns också en helt anonym konstnär i utställningen, skapare av en serie stora C-prints som liknar något mitt emellan astronomiska observationer och laboratorieprover. Von Hausswolffs intresse för vilka kreativa processer som leder fram till frambringandet av konstverk känner heller ingen begränsning till den fysiska världen. Friedrich Jürgensons arbete med att via radio fånga röster från andevärlden rekonstrueras i galleriet via en mycket svårinställd mottagare – åtminstone på vernissagedagen föreföll det som om andarna verkligen trilskades med frekvensinställningsratten på apparaten.
Som besökare är det givetvis svårt att inte börja leta efter gemensamma nämnare eller teman som binder utställningsdeltagarna samman med varandra och med Carl Michael von Hausswolff som person och konstnär. Men det är ett misstag man gör gott i att försöka undvika. Visserligen kan man kanske säga, att flertalen av de utvalda personerna på ett eller annat sätt valt att inta en position i periferin av den konventionella samhällsgemenskapen, men det är i sig inget som har enbart med konst och konstskapande att göra. Mer fruktbart är det att betrakta dem som facetter av von Hausswolffs eget konstnärssubjekt: de är egna, självständiga och starka individer men också budbärare till samtiden om att konsten varken känner individ-, nations- eller kulturgränser.
I häxmästaren von Hausswolffs händer förvandlas deras vardagsöden till något betydligt mer omfattande, samtidigt som ett ödmjukt underordnande sker. Von Hausswolff är inte den allsmäktige curatorn eller konstnärsgeniet som sträcker sig ned mot jordelivet, utan en lyssnande och kännande individ som till fullo med Gunnar Ekelöf bejakar att det som är botten i dig också är botten i andra. Det är en fascinerande, kryptisk, ödmjuk och infallsrik utställning Carl Michael von Hausswolff skapat. En utställning att gå vilse i, men också hitta sig själv på nytt.
Bilder (uppifrån och ned): Friedrich Jürgenson, okänd konstnär
Adress: Ulrikagatan 13
2009-03-05 Anders Olofsson (text), Galleri Niklas Belenius (foto)
