Att se en utställning av Ernst Billgren är sällan ett misstag, man är bortskämd med att gå därifrån påfylld med ny energi. Utställningen på Galleri Boman ger med sitt upplägg att blanda nutida verk med 80-talsmålningar en ny infallsvinkel på Billgrens konstnärskap. Den största delen av utställningen visar verk tillkomna mellan 1980-90 och ungefär en tredjedel av utställning visar helt nya verk. Samtidigt släpps också en signerad kassett med två nya böcker.
En flashback tillbaka till 80-talet: Billgren gick på Valand, jag i Stockholm, minns fortfarande hur hans namn sakta men säkert blev större till att nästan lysa i neon över Konstsverige. Det var då Lars O Ericsson diskuterade postmodernism på DN:s kultursidor och många hade invändningar mot Billgrens älgar, rådjur och solnedgångar och menade att närheten till hötorgskonsten var alltför uppenbar. Tiden gick och kritiken tystnade och genom åren har Billgren gjort ett eget lopp i svensk samtidskonst som väl inte kan jämföras med någon annan konstnärs. Tidigt blev han också ett språkrör för konsten. Åtminstone uppfattade jag det så. Minns hur han i ett kulturprogram på TV på sent 80-tal pratade om nyskapande. En del konstnärer vill måla traditionellt medan en andra är som astronauter, de vill åka ut i rymden för att se om det finns liv på någon annan planet. Och då måste de få göra det. Ungefär så minns jag att han sa. Och det var väl precis det han gjorde. Och personligen tror jag att han har betytt väldigt mycket för unga svenska konstnärer vad gäller att frigöra låsta energier, sprida en tillåtande och inte så självkritisk attityd till det egna och andras konstnärskap. Och det är jag övertygad om att vi behövde.
Det finns många myter om Billgren, jag vet inte vad som är sant eller inte. Enligt vad jag har hört är den för en konstnär ovanligt mediala bilden av honom något han själv iscensatt med hjälp av olika samarbetspartners. Jag tycker i alla fall att denna mediala bild rimmar bra med hans konstnärskap där allt ska testas och inget är förbjudet. Han hittar alltid något att undersöka. Typ: vad händer om jag måla olja ovanpå mosaiken, vad händer om jag bygger in målningen i en ubåt och sätter en klocka på, vad händer om jag ställer upp i ett program om aktier, om jag filmar med Tuva Novotny, om jag skriver en bok, om jag hänger på premiärer, om jag blandar gult med blått och sedan gör en mosaikram runt om som jag målar rosa prickar på? Vad händer om djuren får mänskliga drag och människorna djuriska? I målningarna sammanförs objekt och figurer slumpmässigt och till synes oberörda av varandra. De har egentligen ingen logisk koppling till varandra vilket på ett oförklarligt sätt både frigör energi och skapar spänning. Det är väl så konstnären Billgren använder sin trollstav.
På flera sätt påminner han om Carl-Johan De Geer, men har inte samma sociala förankring. Även om De Geer också ständigt producerar så pratar han hela tiden och möter upp det han gör med ett personligt tilltal. Han har till och med gråtit i TV när han berättade om en personlig upplevelse. De Geer har ända från början utgått från ett kollektivt sammanhang, en gemensam idé och rörelse, när Ernst mest synts via sina konstverk och på ett mer individualistiskt eller soloartistiskt sätt. Det kanske är en klassfråga – den icke verbala arbetarklassen versus över- och medelklassens diskreta charm och känsla av att vara privilegierade.
Ernst Billgren arbetar, till synes outtröttlig, vidare och vidare. Men någonstans i detta flöde och brus, i ett slags stormens öga, möter man människan Billgren och får se att han är med i samma värld som vi andra och på samma villkor. Jag refererar exempelvis till målningen ”Dubbelgarage”, ett hus med två garage står fast med liv och lust i en omgivning som fullständigt rasar runt huset. En svart korp bevittnar situationen från sin gren lite ovanifrån. Eller i verket ”Fågelhem”, en målning av ett isigt landskap med några glada fåglar i ett vackert vinterljus som innefattas i ett/en husliknande objekt/ram i träfanér. I bilden ”Tanks” ser man ett gorillaliknande par hålla en stadig front framför en stor svart stridsvagn. Relationen mor och barn återkommer på olika sätt och i olika versioner. Exempelvis i målningen ”Mor och barn” där rollerna spelas av en rådjursko med kid. Och relationen rådjuren emellan verkar lika nära, kärleksfull och harmonisk som den mellan mamman och hennes nybadade barn som hon omfamnar i knäet insvept i en ljusblå frottéhandduk i objektet ”Omsorg”.
De nya verken lämnar lite det typiska billgrenska måleriet och arbetar mer med objektartade scener och skulpturer. I ”Tre landskap” växer målningen ut i rummet och blir en skulptur och flera verk gör ingrepp i gallerilokalens arkitektur, tar sig in i och till och med genom väggar. Men i målningen ”Nästan guldram” känner man igen måleriet och det är till och med bättre. Det känns betryggande. Av de nya verken, som är lite mörkare än de tidiga, kan man dra slutsatsen att Ernst Billgren alltid hittar nya planeter att åka till, vilket nog ingen tvivlat på.
Adress: Karlavägen 16
2009-10-22 Maria Johansson (text), Galleri Lars Bohman (foto)
