Galleri Andersson Sandström: Umeå Konsthögskola (27/5-14/6)

Konsthögskolan i Umeå skaffade sig under mitten av 1990-talet ett renommé som en av landets mest egensinniga och mentalt vidöppna konstnärliga utbildningar. En stor del av förtjänsten hade konstnären Stig Sjölund, då professor vid konsthögskolans. Hans erfarenhet av relationell estetik och den amerikanska västkustkonstens tillbakalutade filosofi gjorde Umeå till ett Mecka för alla som betraktade konsten som ett vidsträckt fält för socialt experimenterande. En hel del vatten har emellertid flutit under broarna sedan dess. Elin Wikström, som nu är professor i Umeå, har i viss mån förvaltat och vidarefört det sjölundska arvet, men utifrån helt nya förutsättningar. Dessutom är det ju numera ett faktum att “Umeåmodellen” (om en sådan kan sägas ha existerat) numera har sina utlöpare även på andra av landets konsthögskolor. Därför är det inte förvånande att dagens avgångselever från konsthögskolan i Umeå uppvisar större samstämmigheten med eleverna vid de andra konsthögskolorna än med någon idag ganska diffus Umeåtradition. Det är med andra ord mångfalden som placerat sig i högsätet. Den socialt orienterade, undersökande inriktningen representeras av Fanny Carinasdotter, som omsorgsfullt dokumenterat mer eller mindre kryptiska personliga budskap i stadsrummet, och Mattias Ericsson, som med lika stor systematik låtit dokumentera den egna vardagen med garanterat obefintlig ambition att skapa bilder med ett övertygande estetiskt innehåll. Fotokonst av ett diametralt motsatt slag bjuder Jan Tore Jensen på. Hans bilder av en ensam ung man i olika situationer skildrar med en avsiktligt hög dos av övertydlighet efterdyningarna av en smärtsam separation. Spåren av en separation – visserligen naturlig, men inte mindre kännbar – ryms i Emma Petterssons små målningar av alla hus som hon bott i (bilden). Perspektivet utifrån och avsaknaden av människor i bildrummet förmedlar känslan av distans och oåterkallelig förlust. Många av verken i Umeåelevernas utställning handlar på ett eller annat sätt om identitet, den egna eller samhällets. Allra mest paradoxalt och genomlyst blir detta sökande i Carl-Erik Engqvists verk “Self Bot System”. Engqvist har byggt en robot, som nyfiket fixerar utställningsbesökarna med sin artificiella blick. När en individ “fångats in” levererar roboten en djupsinnig utsaga om jaget, genererad från det slumpvisa urvalet ur två olika texter som behandlar ämnet. Det är inte svårt att hysa en viss medkänsla för den talträngda roboten, som glatt filosoferar utan anspråk på att få sina sentenser motsagda eller besvarade. (Adress: Hälsingegatan 43)

Utskriftsvänlig version