Många skräms av begreppet ”konceptkonst”. Men det beror nog mest av allt på vad man lägger in i begreppet. Inför Hreinn Fridfinnssons konst är det svårt att känna sig skrämd eller provocerad. Fridfinnsson är en av de konceptkonstnärliga veteranerna, och grundade 1965 tillsammans med några konstnärskolleger gruppen SUM. Gruppen skulle komma att få ett stort inflytande på utvecklingen av den isländska konceptkonst som Fridfinnsson tillsammans med bröderna Kristjan och Sigurdur Gudmundsson idag är de främsta representanterna för.
Periodvis har Fridfinnssson kopplats ihop med Arte Povera-rörelsen eftersom han ofta använder sig av högst vardagliga material. Men han har också ett gott öga till minimalismen med dess förkärlek för industrimaterial och industriella tillverkningsprocesser, liksom på naturen och konsthistorien. Någon har sagt om honom att han har ett öga på vädret (det har alla islänningar) och det andra på Marcel Duchamp. Fridfinnsson har exempelvis byggt ett ut-och-invänt hus, rest portar som bara sydvinden kan öppna och låtit en oscillograf ”teckna” sånger. Men det handlar inte om några kul estetiska krumsprång för dess egen skull. Fridfinnssons konst utstrålar en stillsam, varm humor och har poetiska undertoner som gör att man kan falla i trans inför hans verk utan att egentligen behöva förstå dem.
Förra året gjorde Malmö Konsthall en retrospektiv utställning med verk från hela hans karriär, och nu ställer han äntligen ut separat på Galerie Nordenhake. Fridfinnsson är, som många islänningar, ingen man som tar till de stora orden och gesterna. Snarare kan hans konstnärskap beskrivas som ett långsamt och metodiskt sökande efter det frånvarande, det som inte längre finns eller som inte syns. Han gjuter av sin kupade hand i glas och vänder den upp-och-ned på en spegel, som för att materialisera minnet av regnvattnet som en gång flöda mellan hans fingrar. Eller så belyser han ett par glashyllor belagda med bladguld och åstadkommer ett sällsamt, uppåtsträvande gyllene sken, som om materien själv plötsligt släppte ut ett stycke av sin vackra själ. Även det ut-och-invända huset från 1974 har ömsat skinn. Nu är det ”rättvänt”, men har försetts med ett poetiskt inre i form av en liten modell av själva husets yttre konturer, placerade på en liten asteroid som svävar i tomrummet mellan tak och golv.
Fridfinnsson vandrar också i kosthistoriska spår, och besöker Mont St Victoire i Provence, avbildat av Cézanne som tillskrev berget gudomligt ursprung. Men Fridfinnsson träder inte tillbaka i tyst hänförelse, han lägger sitt ritpapper direkt mot stenen och gör en serie frottager i direkt närhet till naturen. Likt en arkeolog (som för övrigt flitigt använder frottagetekniken för att dokumentera exempelvis hällristningar) går Fridfinnsson på jakt efter spåren efter den store mästaren och förevigar under processen avtrycket av hans inspirationskälla. Även i den egna ateljén dokumenterar Fridfinnsson tidens gång genom en bunt frottager av ateljégolvet, som fladdrar med ett lätt frasande ljud i vinddraget som framkallats av en helt prosaisk fläkt. Poesin vecklas ut ur vardagen som trollkarlen drar upp kaninen ur sin hatt.
Likt Duchamp tar Fridfinnsson ofta sin utgångspunkt i talesätt, specifika ord eller symboler som han sedan kärleksfullt demonterar och bygger upp igen med ett annat utseende. Han predikar inget evangelium, han vill bara få oss att bli lite mindre säkra på vad vi ser och – framför allt – öppna våra sinnen för det långsamma, det lågmälda och det som inte till varje pris vill vara NÅGOT. Som andra konceptkonstnärer befinner sig Fridfinnsson på en solid intellektuell grund, men någon intellektualist är han inte. Tanken och tänkandet har hos honom inget existensberättigande bara för sin egen skull. Det är tvärtom i förbindelsen med människan och den fysiska verklighet som omger henne ovanliga tankar producerar oväntade resultat. Hreinn Fridfinnsson är en konstnär man bör ge tid att övertyga och fascinera. Den långsamhetens lov som hans verk sjunger kräver att konstupplevelsen börjar med en riktigt djup in- och utandning. Detta är emellertid ingen alltför krävande fysiskt insats om man på kuppen får en utställning som både roar och leder till eftertanke.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
2009-02-20 Anders Olofsson (text och foto)
Utskriftsvänlig version
