”Siri Aurdal by Eline Mugaas”, Siri Aurdal & Eline Mugaas (Primary Information, 2016)
För en tid sedan meddelades att den norska konstnären Siri Aurdal (f. 1937) valts ut till den nordiska paviljongen på årets Venedigbiennal. Inte hört talas om henne? Var lugn, inte ens i Norge var det många som visste vem hon var för bara något år sedan. Aurdals storhetstid var på 1960- och 70-talet, sedan föll hennes konstnärskap sorgligt nog i glömska. Det är lite som om vi i Sverige inte skulle vara medvetna om Lars Englund. För Aurdals storskaliga skulpturer påminner en del om Englunds; båda använder industriella material och har ett formspråk som består av mindre grundformer som upprepas. Fast Aurdals konst är nog mer interaktiv, framför allt hennes lekskulpturer som hon gjorde till norska skolor.
Aurdals karriär tog en ny och avgörande vändning när den betydligt yngre kollegan Eline Mugaas nyligen återupptäckte henne. Mugaas är fotograf och höll på att sätta samman en utställning med norska kvinnliga konstnärer. Förbluffad insåg hon vad Aurdal hade gjort redan för 50 år sedan. Resultatet blev en gemensam utställning på Kunstnernes Hus i Oslo, där Aurdals vågformade skulpturer återskapades med samma material som på 60-talet.
Till utställningen publicerades ”Siri Aurdal by Eline Mugaas”, en bläddervänlig bilderbok där Mugaas på ett associativt sätt redovisar Aurdals arkiv. Och det är ett helt makalöst rikt material som visas upp: skisser, teckningar, tryck, artiklar och dokumentationsfoton ger ett mycket tidstypiskt intryck. Boksidorna sprudlar av experimentlusta. Insprängt mellan arkivmaterialet ligger Mugaas nytagna fotografier av Aurdals små skulpturmodeller. Vi ser små formelement i närbild – och fingrarna på den som håller i modellerna (allra överst). Mugaas enkla grepp placerar Aurdals skulpturer rätt in i vår tid. Ett häpnadsväckande fint samarbete mellan två konstnärer ur olika generationer.
Magnus Bons
Bård Breivik, ”I´d love the key to the master lock”/”Partitur for en lengre samtale” (Fagbokforlaget, 2016)
När Bård Breivik (1948-2016) gick bort i början av 2016 var han en av Norges mest uppskattade och internationellt kända konstnärer. Hans arketypiska skulpturer har visats flitigt också i Sverige, framför allt på 1980- och 90-talet, då han under en period även var professor på Mejan. Breivik var in i det sista med och planerade detta uttömmande tvåbandsverk, men fick dessvärre inte se det i tryck. Jag tror han skulle varit nöjd.
Huvudboken ”I´d love the key to the master lock” är en tung lunta på nästan 1000 sidor (där titeln anspelar på en låt av The Byrds), och innehåller en överväldigande genomgång av Breiviks mycket konsekventa – och samtidigt infallsrika – konstnärskap. Han konstruerade och skapade skulpturer av alla slags material, från snö och sten till sand och stål. Breivik utbildade sig i London, men byggde samtidigt vidare på en uråldrig skeppsbyggartradition och nomadtältets struktur, som den finländske kollegan Paul Osipow påpekar i en text.
Här finns flera korta texter av personer som kände och arbetade med Breivik. Nästan alla är män. Både Jan Håfström, Lars Nittve, Sune Nordgren och Ulf Rollof skriver inkännande om sin norske vän. Därutöver finns ett långt samtal mellan Breivik och den norske författaren Jan H. Landro. Men framför allt är detta en flödande bilderbok som på ett osedvanligt generöst sätt dokumenterar hela Breiviks konstnärskap. Trycket är exemplariskt, de olika papperskvaliteterna känns exklusiva, formgivningen självklar.
Bokens andra del handlar helt och hållet om ett enda verk – ”Partitur for en lengre samtale” – som Breivik arbetade med från och till under trettio års tid. Hela den långa serien utgick från en och samma grundform som Breivik, tillsammans med lokala hantverkare från olika delar av världen, klädde i nya material. Det är avlånga gestalter, både kroppar och ett slags båtar, farkoster. Genom fantasifulla manifestationer av globala traditioner och platsspecifika material bildar Breiviks former en till synes oändlig minneskedja.
Magnus Bons
Leif Elggren & Carl Michael von Hausswolff, ”The Kingdoms of Elgaland-Vargaland” (Art and Theory publishing/Cabaret Voltaire Dada, 2016)
Sedan den 14 mars 1992 ockuperar Konungarikena Elgaland-Vargaland alla gränser mellan länder och områden upp till 10 nautiska mil utanför ländernas territorialvatten. Själva staten utropades 27 maj samma år, och sedan dess har man även annekterat livet efter döden, all verklighetsflykt och våra drömmar, samt det virtuella rummet, och man räknar alla människor som någonsin levt till sina invånare. Elgaland-Vargaland befinner sig alltså i ett ingenmansland, och på gränsen mellan dröm och vaket tillstånd. Dessutom utlovar man sina medborgare evigt liv.
Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolffs projekt har nu nästan 25 år på nacken. Konstnärerna har tillfälligt öppnat ambassader och konsulat runt om i världen, och mutat in sin nation genom en nationsflagga och utfärdande av pass. Lagom till jubileet har det kommit en diger och överskådlig publikation som samlar dokumentation av den mängd händelser och aktioner som ägt rum och de brev och annat arkivmaterial, fotografier, konstverk m.m. som skapats i Elgaland-Vargalands namn. Det rör sig om en sorts historieskrivning. Och Elggren och Von Hausswolff går grundligt till väga, hela tiden med glimten i ögat.
Vad som i början mest tycktes vara ett studentikost spratt har allteftersom tiden gått utvecklat sig till ett allt tydligare nationskritisk inlägg. Som medborgare har man rätt att vistas överallt, man har rätt till allt och inget – och att ta sig vatten över huvudet. Elggren och Von Hausswolffs milda anarkistiska glöd i kombination med en strikt konceptuell konsekvens gör Elgaland-Vargaland till något mer än bara ett tillfälle att festa. Och detta gestaltar boken på ett idealiskt sätt. Den är uppbyggd som en kronologisk bildgenomgång kring Elgaland-Vargalands konstitution och avslutas med initierade texter av bland andra Hans Ulrich Obrist och Håkan Nilsson, som för övrigt är Bloody Mary-minister.
Magnus Bons
Sofie Calle, ”And so forth” (Prestel Publishing, 2016)
Sophie Calle kan verkligen göra konstböcker. Och hon verkar gilla att göra böcker – ett passande medium till hennes konst som ju bygger på en kombination av ord och bild. I ”And so forth” listas ett 80-tal kataloger och böcker av Calle, och boken är en fortsättning på utställningskatalogen ”M´as-tu vue” från hennes retrospektiv på Centre Pompidou 2003. ”And so forth” är en genomgång av de verk som Calle gjort sedan dess.
Denna snygga tegelsten är en fröjd för ögat. Det är sällan man möter en konstnärs produktion presenterad på samma förföriska sätt. Snyggt formgiven och med flera olika papperskvaliteter och inlägg av mindre bilder, är ”And so forth” mycket tilltalande och bläddervänlig. Boken är indelad kring olika grupper av verk, där varje individuellt verk presenteras genom en kort bakgrundstext av Calle. Och så finns en sammanbindande intervju med konstnären gjord av den franska författaren Marie Desplechin.
Men det är bilderna som har överhanden här. Och de finns i överflöd. Mycket är installationsbilder från olika utställningar. Att boken innehåller så få texter inbjuder till att läsa den från början till slut. Och på det sättet levandegörs de hemligheter, begär, drömmar, minnen och föremål som Sophie Calles konst cirkulerar kring. En sorts förhöjd verklighet, på samma gång djupt personlig och högst allmängiltig.
Seende och blindhet är ett av Calles teman. Liksom kärleken. Och döden. Calle sätter upp reglerna för olika förutbestämda situationer, samtidigt som slumpen spelar en stor roll. Det är väl livet självt som hon iscensätter, verken mer eller mindre. Med hennes typiska vridning. Bland mycket annat, dokumenteras en avslutande serie verk kring mammans bortgång. Gripande och vackert.
Magnus Bons
