Elisabeth Frieberg, Rhythm Nature Movement God (Kewenig). Form: Fasson Freddy Fuss, Berlin
Ska man se på Elisabeth Friebergs flödande oljemålningar som förtätade landskap? Som komprimerat ljus? Vill de skildra ett transcendentalt sken? I hennes öppna och energirika målningar finns i alla fall både Gud och guld, genom titlarna och i färgen. Bildytornas detaljer uppspaltade och redovisade.
Boken ”Rhythm Nature Movement God” har en ren och tydlig design som passar Elisabeth Friebergs måleri som hand i handske. Genom ett rikt bildmaterial får läsaren följa hennes samtidigt strama och ohämmade måleri, som blandar koncept med tradition. Från 2008 och fram till nu, i både enskilda verk och genom installationsbilder, i belysande detaljer samt i foton från konstnärens ateljé. Ett extra plus för dokumentationen som fångar hur hon testar utställningsformen.
Här finns också ett intressant och belysande samtal mellan Elisabeth Frieberg och galleristen Cinta Villapadierna samt en uppslagsrikt följsam och välformulerad text av författaren och curatorn Jurriaan Benschop. Där framkommer hur hon samlar på naturens färger och äldre målningars atmosfär, och att hon gestaltar något som är betydligt större än oss själva.
Ändå förknippar jag målningarna med något ytterligt litet. Men cellens kromosomer, neutronerna i atomkärnor, elektronisk information på nätet, pollen eller plankton; pyttesmå partiklar uppförstorade till väldiga mått. Målningarna tar fart genom penselns rytm och fantasi.
Magnus Bons
Teju Cole, Golden Apple of the Sun (MACK) Form: Morgan Crowcroft-Brown
Corona-projekt 1: Under isoleringen bestämmer sig Teju Cole för att fotografera föremålen i sitt kök. Stillsamt och välkomponerat avbildar hans färgfotografier triviala scener med slumpmässigt uppställda tallrikar och bestick, använda fat och rena skålar på diskbänken. Det är genom Teju Coles insisterande och nära blickar som fotografierna når bortom att vara rena formbyggen, till något som förhöjer det vardagliga.
Teju Cole är väldigt bra på att variera utsnitten av sina köksredskap, och skildrar deras mjuka materialitet och glänsande ytor så att tankarna letar sig till stilleben av Morandi och Chardin. Och Cole, som också är författare och före detta fotokritiker i New York Times, diskuterar just de konstnärerna och flera andra i en lång essä som avslutar boken.
Tankarna vindlar i texten, som helt saknar styckeindelning. Jag tolkar det som en spegling av tillståndet under epidemien, där arbete och fritid glidit samman. Men textens täthet ger också en bild av hur en sak hänger ihop med en annan; hur salt och socker hör ihop med slavhandel – illustrerat både med en kokbok från 1780 och aktuella exempel ur samtidskonsten; hur Morandis måleri blir en sorts självbiografi, tillsammans med Coles egna erfarenheter av hunger och minnen av extraordinära middagar.
Teju Coles berättelse rymmer såväl poesi som politik. Den är skriven i ett ledigt och behagligt tempo, som gör att jag hinner tänka själv.
Magnus Bons
Tacita Dean, Monet Hates Me (Getty Research Institute/Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, Cologne). Form: Martyn Ridgewell
Corona-projekt 2: Under pandemin fick Tacita Dean tid att tillverka 100 identiska exemplar av 50 olika föremål. Inspirerad av Duchamps specialitet att göra ”en utställning i en resväska”, placerade hon sina objekt i en multipel som hon kallade Monet Hates Me. Lådan med flera fack innehåller specialgjorda polaroider, dagstidningar, brev, en filmremsa och grafiska blad. Bland mycket annat.
Föremålen valde Dean ut genom att slumpmässigt peka på olika arkiv i konstmuseet Gettys enorma samling utanför Los Angeles, dit hon var knuten som konstnärlig forskare. Där hittade hon så väsensskilda bagateller som konstkritikern Clement Greenbergs urklipp färglagda med intorkade tuschpennor, Piet Mondrians visitkort med adressen ändrad för hand från Paris till NYC och passfoton av den grekiska sångerskan och kulturministern Melina Mercouri.
Allt detta alltså mångfaldigat i faksimil. Det är lätt att föreställa sig att det varit både kul och lite ansträngande att härma Piet Mondrians handstil – 100 gånger!
Boken är en utvidgad redovisning av föremålen i lådan. Labyrintisk, prillig och vackert formgiven – en sorts ”wunderkammer” innanför mjuka pärmar. På en mängd bilduppslag söker Dean efter överensstämmelser mellan helt skilda bildkällor. Metoden sammanbinder hennes egen blick med den ursprungliga samlarens. Allt enligt principen att det är i de planlösa upptäckterna och de udda enskildheterna som den verkliga kunskapen om världen finns.
Och den märkliga titeln? Dean utläste en anteckning i Gettys samling med brev skrivna av Claude Monet som: ”Hate Tacita, Claude Monet.” Som om noteringen var riktad mot henne personligen, långt innan hon var född. Men står det verkligen så, och skrev Monet på engelska? Det måste i så fall vara en slump.
Magnus Bons
Thomas Millroth, Artists´ Books from a Swedish Point of View (Ellerströms/Tragus) Form: Johan Melbi
Thomas Millroths noggranna genomgång av (i huvudsak) svenska artists´ books är överväldigande i sin detaljrikedom. En sorts alternativ konsthistoria, sedd genom böcker gjorda av konstnärerna själva. Böcker som också är konst. Millroth tematiskt ordnade berättelse, som löper från 1940-talet fram till idag, är en uttömmande och uthållig insats kommer tveklöst vara standardverket för lång tid framöver.
Också genom det rika bildmaterialet, som verkligen lyckas förmedla bredden av uttryck som den konstnärsgjorda boken tar sig. Från Lotta Lotass textremsa i Fjärrskrift till Lars Vilks murade stenbok Arx, och med Lars Olof Loelds lekfullt alkemiska häften någonstans där mitt emellan. Millroths egen bok är närmare 600 sidor tung och bokstavligen svårforcerad. Inget man tar sig igenom från pärm till pärm direkt.
Men som en uppslagsbok om enskilda konstnärer fungerar den utmärkt. Personregistret gör den till ett bläddervänligt verktyg som både uppdaterar och fördjupar översiktsverken som kom ut vid millennieskiftet. Här finns alla med – från pionjärer som Leif Eriksson och Berndt Petterson till dagens bokutvecklare: Andreas Eriksson, Ebba Matz, Marja-Leena Sillanpää, Stina Stigell och många fler.
I Artists´ Books from a Swedish Point of View slår Thomas Millroth ett slag för konst som går sin egen väg. För det som befinner sig i gränsmarkerna och utanför marknaden. Det är intressant, inspirerat och initierat.
Magnus Bons
