Galerie Nordenhake inleder höstsäsongen med att introducera norsk-nigerianska Frida Orupabo vars debututställning Two-Thirds Pleasure handlar om etnicitet och genus i vårt tidevarv av nätverksbaserade delningstjänster och plattformar.
Med sina rötter i två olika kulturer utforskar Orupabo det koloniala arvet i diskursen om den svarta kvinnan – översexualiserad hona, avvikande varelse, fetischistisk kuriosa, vetenskapligt studieföremål. Ämnet i sig är inte nytt varken i feministisk och konsthistorisk forskning eller i samtidskonsten för den delen. Men i dessa dagar av missriktade och bristfälliga kopplingar mellan kulturellt ursprung och sexualbrott saknar det inte relevans som uppfriskande påminnelse för minnet.
Desto intressantare är att Orupabo återbesöker historien genom att använda Facebook, Youtube, Instagram och Tumblr som både materialkälla och exponeringsyta. I en kontinuerlig process av approprieringar deltar Orupabo i det aldrig sinande bildflöde som återskapar och reproducerar, som bryter ner och problematiserar etablerade föreställningar om etnicitet och genus. Bilder och videoklipp väljs ut och laddas ner; de redigeras och sammansätts till digitala kollage som läggs upp och återbördas till nätverksflödena. Som det Instagramflöde som Orupabo påbörjade 2013, och som i utvalda utdrag visas på små nio skärmar i utställningen. Eller så förvandlas kollagen till storskaliga ”pappersdockor”.
Det är förresten dessa pappersdockor som först möter besökaren på Nordenhake. Förstorade och figurklippta delar av svartvita fotografier från kolonialtiden arrangeras till helt nya figurationer och hålls ihop med påsnitar i mässing. En madonna eller en amma, en odalisk eller en pinuppa, två Humpty Dumptys eller två konfirmander. Historiens raster är bekant men läsningarna är inte entydiga. Monterade som ensamma öar på galleriets bländvita väggar får papperskollagen ett anslag som är både kliniskt och dekorativt på samma gång, och som understryker deras egenskap av avsiktliga konstruktioner och voyeuristiska objekt. Jag ertappar mig själv med att betrakta kollagen på det sättet, och undrar om det här är ett medvetet gestaltningsgrepp från konstnärens sida?
När min utställningsrunda är avklarad kan jag inte låta bli att känna att det är något ensidigt och ytligt över Two-Thirds Pleasure. Orupabos Instagramflöde (@nemiepeba) som jag gått igenom flera gånger klarar sig bättre, men även där blir det stundtals lika dekorativt som papperskollagen. Och det är synd eftersom det förminskar Orupabos angelägna föresats. Historiska företeelser och mänskliga relationer är som bekant komplexa. Det vet Orupabo i egenskap av socionom så klart. Jag ser fram emot att Orupabo i ännu större utsträckning tar tillvara på myriaden av bilder i nätverksflödena för att gräva djupare och bredare om ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat.
Jag hade gärna velat se flera kollage som behandlar och omtolkar andra aspekter av den koloniala diskursen om den kvinnliga (svarta) kroppen. De om motstånd och styrka, om uppvaknande och självförverkligande, om förhandlingar och strategier. Om den ”gängse” bilden av den kuvade kvinnliga kroppen avspeglar ett ovanifrånperspektiv – var finns underifrånperspektivet? Förblir en underdog alltid en underdog? En annan konstnär som arbetar i en postkolonial tradition kommer till mina tankar. Loulou Cherinets film White women (2002) om en grupp afrikanska mäns föreställningar och fördomar om vita svenska kvinnor. Deras aspekter ägde också rum under och efter kolonialtiden, och går att spåra i våra kroppar. Min egen kropp och mitt “jag” är bärare av en flera århundraden lång historia av kolonisering, plundring, diskriminering, assimilering och migration; av de egenskaper jag tillskrivs och de som jag gjort till mina.
Gabriela López
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 23 augusti – 6 oktober 2018
