Den stormiga relationen mellan de mexikanska konstnärerna Diego Rivera och Frida Kahlo har fortsatt att fascinera och trollbinda människor långt efter deras död. De har kommit att kopplas samman tight – ibland framstår de som närmast oskiljaktiga – både avseende den konstnärliga produktionen och det privata kärlekslivet. Därför är det också något svårt att närma sig deras verk med en förhållandevis ”naken” blick, utan att dra associationer till den andra parten. Riveras konstanta otrohet och Kahlos dåliga hälsa är bara några av de faktorer som har påverkat och fortsätter att påverka perceptionen av parets konstnärskap – en mytbildning som ter sig såväl spännande som uttjatad. Utställningen som äger rum på Göteborgs Konstmuseet är dock unik, eftersom den förvånansvärt nog är först ut med att visa Kahlos och Riveras konst sida vid sida.
Målningarna kommer från Natasha och Jacques Gelmans samlingar, vilka bland annat sysselsatte sig med konstsamlande efter att de hade flyttat till Mexiko från Europa i slutet av 1930-talet. Natasha ses även posera i ett par av Kahlos och Riveras målningar som visas på museet. Riveras porträtt av damen, som inleder utställningsspurten, är erotiskt laddat och glamoröst och var tydligen den tappning som Gelman tyckte om mest. Man förstår varför; det är en smickrande avbildning men tyvärr lite ointressant. Resten av målningarna som presenteras i ”Rivera-rummet” bjuder på blandat kompott: kaktusar, barn bland solrosor och självporträtt. Allt präglas av den säregna klumpighet som liknar Riveras egna fysik. De politiska undertonerna missas emellertid lätt och koncentrationen flyter runt på dukarnas torra oljefärger. Muralmålningarna, som Rivera var mest känd för, visas inte, vilket är beklagligt men likaså förståeligt. Kahlo intar två av utställningens rum, medan maken får nöja sig med ett. I Kahlos verk finns en helt annan skärpa och fräschör. De berör och triggar igång mekanismer på ett annat sätt och de klargör, vid sidan om hennes feministiska strävan och excentriska persona, varför hennes konstnärskap har kommit att inta en så pass betydelsefull position i den samtida konsthistorian. Kahlo använde dessutom de symboliska attributen likt märkliga modeaccessoarer utan att för den skull fastna i en manieristisk fälla. Crescendot nås i den psykedeliska målningen ”Universums kärleksomfamning”, där Rivera dinglar likt en gummiartad bebis i Kahlos moderliga armar.
Men trots en del guldkorn hade jag nog väntat mig mer av denna megautställning. Fler målningar och en mindre konservativ disponering hade varit att föredra, då de nu hänger åtskilda och lika gärna hade kunnat forma två separata soloutställningar. Varför inte placera Kahlo och Riveras verk bredvid varandra med de tematiska motivvalen som bas? Det hade skänkt denna utställning en gnutta dynamik, vilket den nu beklagligtvis saknar.
Adress: Götaplatsen, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 23/10 – 22/11 2012
Sara Arvidsson (text), Göteborgs konstmuseum (foto)
