Filippa Barkman som gick ut konsthögskolan 2009 har sin debut utställning på Stene Projects fram till 30 mars. Bortvända kvinnor i konsten har blivit alltmer vanligt under senare år. Barkman gör sin tolkning på temat. I ett av galleriets rum visas tre skulpturer i ett bronsliknande material. Alla skulpturer föreställer kvinnor. Två liggande på golvet och två stående med armarna korsade framför bröstet, ryggen mot varandra och hår som flätats samman i två långa flätor. I ett annat rum visas teckningar på samma tema.
I just bortvändandet finns en koppling exempelvis till Karin Broos kvinnor vid vatten. Men när Broos kvinnor existerar i harmoni med sig själva och varandra bär Barkmans kvinnofigurer på ett större motstånd. De tycks inte alls vara i harmoni med världen. Tvärtom verkar de ingå i den med stor tveksamhet eller fly bort från den. De gillar inte läget, kan man säga. De har inte heller drag från sagans sovande Törnrosor och Snövitor som passivt väntar på att någon utifrån ska väcka upp dem ur sin flykt från vuxenlivet och vardagen. Barkmans kvinnofigurer verkar istället bära fram en medveten protest, trots sitt inåtvända och passiva tillstånd. De kan se sina egna kvalitéer och de är medvetna om vad de vänder sig bort från.
Det finns nästan något depressivt över dem men på ett bra sätt eftersom det känns ärligt. Som att de verkligen har anledning att ta konflikten mellan vad de vill och vad de kan se att de i verkligheten har möjlighet till. Existensens komplexa frågor.
Kvinnornas hår har en speciell betydelse. Medan kvinnor verkar söka sin plats i den civiliserade världen växer håret vilt och påminner oss om det djuriska och okontrollerbara. Ibland växer det ut likt grenar på träd eller snåriga buskar. Håret som natur, kroppen som kultur. Kravet på att passa in kontra en kompromisslös önskan om att få växa fritt. En arketypisk frågeställning som i Barkmans tolkning tycks närma sig en sorts feminism. För det är väl en av feminismens grundstenar, tron på och längtan efter att som kvinna ta sig ur en obekväm roll, skala bort traditionella och kulturella förväntningar som begränsar en persons utveckling och möjligheter?
Filippa Barkman utforskar med sin konst var gränsen går, hur långt utanför kan man ställa sig innan innan man hamnar helt utanför. Envist töjer hon på gränsen som den vore ett segt gummiband, ifrågasätter meningen med att hålla sig innanför eller åtminstone vara delaktig själv i var den ska gå.
Adress: Brunnsgatan 21 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 8/3 – 30/3
Maria Johansson (text), Stene Projects (foto)
Utskriftsvänlig version
