Att kliva in i utställningen är att till hälften resa bakåt i tiden. Att å ena sidan förloras i ett nostalgiskt dunkel, å andra sidan vara stadigt grundad i nuet. När ”The anti-father” nu visas på Milliken Gallery, är det tredje gången Felix Gmelin ställer ut i lokalerna. En dubbel återkomst i bemärkelsen att konstnären tematiskt även återvänder till sin far och den generation av efterkrigsaktivister han tillhörde. Här rasslar av gamla diabildskaruseller, flimrar om TV-apparater och kornas världen genom gamla VHS-filmer. Med utgångspunkt i det material fadern – teoretikern och filmmakaren – efterlämnade vid sin död, söker Gmelin fragmentera, omstrukturera och på så sätt förstå sin fars vänsterradikala världsbild. Det sker genom oljemålningar av frysta ögonblick, av utskrifter som bearbetas, av videofilmer som ges nya sammanhang; genom att med tillägg, ditmålningar och i fyllningar försiktigt försiktig sammansmälta det gångna och det som är.
Inom nyhetsjournalistiken talar man ibland om tre budord: det ska vara sant, det ska vara relevant, det ska vara allmängiltigt. Det är intressant att för en stund applicera dessa på ”The anti-father”. Inte för att konst i allmänhet eller Gmelin i synnerhet är bundna till detta ramverk. Snarare för att de aktuella verken rymmer dessa tre uppmaningar om förhållningssätt till det man skapar alldeles under ytan, som stillsamma funderingar i mellanrummet mellan det medvetna och det omedvetna. Gmelin balanserar mellan det personliga och politiska, mellan den lilla världen och den stora. Han tycks undersöka relevansen i sin fars arbete, huruvida de ideal och visioner denne eftersträvade kan förmå överleva i samtiden. Om dekonstruering och nykategorisering kan förankra verken i nuet, eller enbart är att ägna sig åt konstgjord andning. Detta syns bland annat i ”An attempt to finish my father’s feminist Edourd Manet”, där Gmelin dels visar upp den film där hans far vänt på könsrollerna i en återkonstruktion av Manets ”Le Déjeuner sur l’Herbe”, dels en egen mixed-media där han låtit trycka en fryst sekvens ur filmen på duk för att sedan bearbeta den i olja. Behövs den här typen av genusperspektiv på konsten idag, eller är det en naiv produkt av en svunnen tidsepok?
Just kombinationen video och olja är typisk för Gmelin, som från början är utbildad i på Kungl. Konstakademien i Stockholm. I ”The anti-father” ger han sig genom oljemålningar på att slutföra en del av sin fars arbeten, pragmatiskt titulerade som ”An attempt to…”. Här samspelar även galleriets dovt belysta, fönsterlösa lokaler fint med känslan i verken. Titeln ”The anti-father” antyder att här sker ett våldsamt fadersuppror, men den syftar i själva verket på ett kärleksfullt ifrågasättande. Felix Gmelin tycks söka motsatsen, anti, för att därmed komma närmare kärnan. Med de oändliga bearbetningsmöjligheter som öppnar sig i arkiveringsarbetet, tycks han fråga vilken sortering som ger den verkligaste helheten. Och om en sådan ens finns. Här framträder en sympatisk och lågmäld bild av en person och en era, kryddat med en stillsam humor. Och en sympatisk inställning om att frågornas svar inte alltid är så självklara.
Adress: Luntmakargatan 78, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 28/8 – 2/10
Sara Skoglund (text), Milliken Gallery (foto)
