“Fashion!” på Fotografiska

Fashion! är namnet på en samlingsutställning med ca 200 bilder från 51 modefotografer, från 1920-talet till nutid. Stora delar av utställningen, t.ex. vintageprintarna, kommer från Camera Work i Berlin. Utställningen är uppbyggd kronologiskt och inleds med Edward Steichen och Man Ray som sedan glider över i Brassai och Horst P. Horst. Man Ray grundar en känsla av skönhet som sedan integreras i miljöer av Horst genom bilder av Coco Chanel i en fåtölj eller en modell djupt försjunken i tankar vid ett cafébord. Men så kommer Irving Penns bilder efter kriget, som tar det hela ytterligare en nivå. Istället för att det “bara” är en kvinna som sitter vid ett cafébord så skapar Penn ett stilleben av scenen på ett eget och helt mästerligt sätt; vinkeln på benen kontra vinkeln på nacken, blicken, bakgrunden, kläderna och accessoarerna – allt harmoniserar i perfektion. Om Man Ray var först med att få fram det vackra så var Penn först med att få fram det perfekta i det vackra. När vi sedan når fram till det som kallas den sexuella revolutionen är det Richard Avedon och Helmut Newton som bryter ny mark.

Jag har alltid funderat: varför känner man direkt när det är en Avedon-bild? Om man lyfter på hatten för Penns perfektionism så känns det mer i magen med Avedon. Det vackra får plötsligt en angelägenhet, för första gången bubblar det och vibrerar där under. Bakom Birgitte Bardot eller Marilyn Monroe finns något mer, en människa, som vill något. Det är vackert, och det rör sig. Det där underliggande och hemliga försvinner sedan i Helmut Newtons bilder som på något sätt blir den manliga blickens hovfotograf. “He liked his ladies”, säger en vän bredvid mig när vi tittat på Newtons polaroider från 70-talet. “Ja…”, säger jag lite tveksamt och tänker på filmen jag såg på Newton Museum i Berlin där Newton domderar fram och tillbaks med en modell, varpå modellen brister: “But Helmut I feel like a doll…”, och Newton svarar: “Yes. Did you think something else?”

Det vackra och angelägna, arvet från Avedon, utvecklas genom Peter Lindbergh under 90-talet. Peter Lindbergh lyfter fram den starka individen (supermodellen) och lyckas förmedla en personlighet – modellerna blir människor igen. Det är dock tydligt hur Lindbergh använder sig av manliga attribut för att nå sin känsla av självständighet och styrka; allt från korta frisyrer på modellerna, till en herrskjorta eller bara det faktum att modellerna ofta har kraftiga drag i ansiktet. Om Lindbergh förmedlar det starka och naturliga spelar Paolo Roversi (bilden nederst) mer på en sagolik drömvärld.

I slutet på 90-talet och början på 00-talet tar fotografer som Pierre Winther, Esther Haase (bilden överst), Robert Nettarp och Steven Klein modefotot till en mer konceptuell nivå. Som att det inte längre räcker att arbeta bara med modellen, ljuset och kläderna. Esther Haase tar in ett lejon, Pierre Winther låter en kille i solglasögon åka på ryggen av en haj i en Levis-kampanj, medan Nettarp spelar på människors mörka omedvetna. Framför Netterps bilder träffar jag Hannah Goldstein, en fotografvän och tillika guide på Fotografiska. Hon för in en feministisk syn på Nettarps bilder som egentligen är självklar men som jag inte fokuserat på. “Jag förstår inte varför man ska visa kvinnor på det här sättet”, säger hon. Och jag är benägen att hålla med henne när jag ser Nettarps bilder på kvinnor med blåmärken som samtidigt visar brösten, med plastpåse över huvudet eller ståendes bland kadaver i ett slakteri. Då bryter en diskussion loss mellan oss om vad mode egentligen är och incitament för att visa vissa verk. Men det är en annan diskussion.

Utställningen avslutas med verk av Camilla Åkrans, Mikael Jansson, Blaise Reuterswärd, Mark Seliger, Russel James, m.fl. Och jag kan bara konstatera hur alla bygger vidare på sina föregångare. Avedon och Newton syns i Åkrans, Lindbergh syns i Janssons “Natural Beauty”-bilder och Penns metod att dra in “vilda” objekt i studion går igen i Janssons bilder på Marc Jacobs. Till sist visas bilder som i alla avseenden ser ut som bilder tagna innan kriget. Seliger har en bild av Heidi Klum som Jayne Mansfield och James bild liknar Horst på pricken.

 Genom hela min promenad tänker jag på infotexten av curator Michelle Marie Roy (Fotografiska ) & Steffi Schulze (Camera Work, Berlin) som vid ett tillfälle lyder: “Modefotografiet struntar konsekvent i konventionerna och trotsar varje definition. Det är därför fel att påstå att det finns en linjär utveckling inom genren”. Den starkaste tanken jag har när jag lämnar lokalen är hur allting återkommer och reproduceras likt en spikrak kronologisk linje. Men i nya tappningar.

Adress: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/9 – 2/1 2011

Oscar Poulsen (text), Fotografiska (foto)

Utskriftsvänlig version