Även om den svensk-amerikanska konstnären Every Ocean Hughes utställning ”Levande tid” består av flera delar med skilda uttryckssätt kretsar de alla kring övergripande existentiella frågor. Till exempel, hur kan vi som lever just nu hjälpa de döda men även oss själva? Från den blå och rosa installationen i Moderna museets entréhall till de omfattande performanceverk som getts under utställningsperioden, via det essäistiska ljudverk som loopas på flera platser runt om i museibyggnaden finns fler frågor närvarande.
Det är som om Every Ocean Hughes hela tiden iscensätter olika svar på hur ett queert liv kan levas, vilka hinder och möjligheter det finns för såväl de som ännu lever och de som redan är döda. För Every Ocean Hughes (född 1977) värjer inte det minsta för de tunga frågorna om liv och död.
Vid sidan av de båda performanceverken som nyligen uppfördes på MDT och i Eric Ericsonhallen är det tveklöst filmen ”One Big Bag/En enda stor väska” som utgör huvudverket och det som förankrar utställningen i sitt eget tid och rum. Det är en lika gripande som handfast film om hur en dödsdoula arbetar och vad hen rent praktiskt behöver för att ta hand om den nyligen avlidnas kropp.
Lindsay Rico spelar dödsdoulan och berättar sakligt om vikten av att ha is för att kyla kroppen, men inte för mycket så att den blir genomfryst, och om vilket lim som fungerar bäst för att täppa igen olika hål i kroppen. Det är omöjligt att inte börja fundera på hur vi tar avsked av de som dött, och hur en queer identitet ska kunna respekteras och följas även i samband med att någon avlider.
Själva manuset till den 40 minuter långa filmen bygger på intervjuer som Every Ocean Hughes gjort med ett antal dödsdoulor med olika kulturella bakgrunder. Under 2018 gick hon en kurs i USA för att kunna verka som dödsdoula för att kunna hjälpa till under avskedsprocessen i livets slutskede. Efter det har hon deltagit i flera workshops för dödsdoulor. I bakgrunden finns också erfarenheterna från när hon tog hand om sin ”grandmother” Enid Hughes i slutet av hennes liv. Det är som en hyllning till henne som Emily Roysdon ändrat sitt namn till Every Ocean Hughes.
Foto: Frank Sperling
Performanceverket ”Help the dead/Hjälp de döda” från 2019 gavs under några dagar i Skeppsholmskyrkan – numera Eric Ericsonhallen – och kan ses som en enda stor iscensättning av hennes erfarenheter kring att utföra hembegravningar och vägleda i en avskeds- och sorgeprocess. Musikerna och performanceartisterna Colin Self och Geo Wyeth leder med varsam hand publiken genom det timslånga verket, som innehåller såväl sång, publikläsningar som uppsluppen dans. För även om ämnet är tungt och handlar om död så är det ett hoppingivande och inkluderande verk.
Vilket även gäller för ”En gaybar som kallas Överallt (med kostymer och utan förberedelse)” som en fredagskväll i början på mars gavs på MDT. Och precis som i ”Hjälp de döda” var flera av de som på något sätt medverkande hämtade från den svenska konstscenen. ”A gay bar named Everywhere” uppfördes ursprungligen 2011 på The Kitchen, New York och bygger på tanken att teoretikern och skribenten Susan Sontags hela liv och yrkesverksamhet utspelade sig på en gaybar där människor och idéer kommer och går.
Hur rekonstruktionen och förflyttningen av verket från New York till Stockholm förändrat verket är egentligen omöjligt att veta för den som inte varit på plats. Men man kan konstatera att Every Ocean Hughes på MDT verkligen lyckades med att skapa ett tryggt, varmt och tillåtande rum som fick alla medverkande att göra sitt yttersta. Oavsett om det handlar om att läsa en text, musicera, dansa eller framföra en monolog.
Som professor på Konstfack är hon dessutom väl förankrad i delar av Stockholms konstvärld även om hon inte presenterats i så här stort format tidigare. Men just sättet att få rutinerade dansare och performanceartister att generöst dela rum och scen med konstnärer som tidigare inte uppträtt live inför en publik, var kanske det som imponerade mest på mig under de drygt fyra timmar som föreställningen pågick.
Att ställa ut ett konstnärskap som Every Ocean Hughes på ett museum är samtidigt inte det enklaste. Det består bokstavligen av flera delar, och få besökare kommer kunna se alla. Frågan är hur det egentligen påverkar mötet med filmen, installationerna och ljudverket?
I punkt nio i ljudverket ”Oräknad” ställer berättarrösten en liknande fråga: ”Hur kan en organisation byggd för att historisera och ställa ut arbeta med det levande – i praktiken?” Att Moderna museets curator Hendrik Folkerts tillsammans med Catrin Lundqvist just på det här uppbrutna sättet velat presentera ett konstnärskap som är svårt att fånga i ett vanligt utställningsrum ser jag därför som ett konkret svar på den frågan.
När jag senare sitter och läser broschyren som hör till utställningen och som kan vecklas ut till en affisch, inser jag dessutom att den är en minst lika viktig del av ”Levande tid” som båda performanceverken och filmen.
Thomas Olsson
Every Ocean Hughes, Levande tid, Moderna museet, Skeppsholmen. Pågår 1 mars – 17 april 2022
