Sven-Harrys har vad många andra konstinstitutioner inte har: ett förgyllt hus, en guldkrog i bottenvåningen och en kopia av grundarens bostad på taket. Och så ordet ”konstmuseum” inom parentes. Det sistnämnda kan man fundera en del över. Finns där embryot till ett tvivel på den egna verksamheten? Man kan undra, för de utställningar Sven-Harrys producerar letar lite väl ofta efter en stabil identitet, ett konsekvent genomfört uttryck. Inte för att resultatet därmed är dåligt; utställningarna med exempelvis Lars Kleen och Karin Broos var habilt utförda. Men chansen är lika stor att det ska svaja, något som i särskild utsträckning drabbat de samlingsutställningar man gjort. Stipendiatutställningen förra sommaren kändes alltför pliktskyldigt sammansatt, och den nya utställningen ”Replik på en replik” saknar också en distinkt linje som hade gjort den riktigt intressant.
Utgångspunkten är i och för sig spännande: i byggnaden finns en kopia av grundaren Sven-Harry Karlssons eget hem, vilken fungerar som omgivning för ett urval av hans konstsamling. Att fundera på vad ett hem egentligen är och hur bilden av hemmet formas är mot den bakgrunden i högsta grad relevant. Och det saknas inte konstnärer i utställningen som tar sig an denna problematik. Meta Isaeus-Berlin har på senare år ägnat sig åt måleri, men här visar hon en favorit repris från 2004, ”Återblickens transparence” (övre bilden). Ett helt rum är fyllt med möbler gjorda av tunnaste organza, som hängts upp i tunna trådar så att de svävar halvvägs mellan golv och tak. Intrycket av drömlikt svävande är starkt, och associationerna går till minnesfragment i medvetandet hos en person i livets absoluta slutskede. Även Klara Kristalova bidrar med ett äldre verk, skulpturen ”Efter ett långvarigt snöfall” från 1994. Ett hus har bäddats in i tjocka snödrivor, och den massiva vitheten gör det omöjligt att skilja på arkitektur och natur. Allt förvandlas till delar av en och samma helhet, vars gränser mot minne, dröm och vaken verklighet är medveten otydliga.
Per Hasselbergs konstnärskap kretsar kring alla aspekter av samhällsplanering och arkitektur. I utställningen redovisar han ett projekt där han utifrån sina egna praktiska erfarenheter av hemlöshet undesöker anatomin hos det regelverk som styr kategoriseringen av medborgarna utifrån deras bostadssituation. Resultatet har blivit en självhjälpsskrift för Stockholms hemlösa, som i sin tur fungerar som en kritik av det samhälle som lägger ansvaret för hemlösheten på de hemlösa själva. Hasselbergs projekt är – som alltid – engagerat och väl genonfört. Aida Chehrehgosha väckte uppmärksamhet när hon 2009 examinerades från Konstfack med en serie bilder som relaterar till konstnärens egna erfarenhet av familjevåld. Hennes bidrag består av en enda bild, men en stark sådan: ett enda rum, där allt avtecknar sig i ett disigt släpljus (nedre bilden). Inga detaljer som avslöjar vad som hänt kan urskiljas; ändå efterlämnar bilden ett otäckt intryck, ungefär som om det var dokumentationen av en brottsplats vi bevittnar.
Men så finns det inslag jag är riktigt veksam inför. En enda Carl Larsson-akvarell, som dessutom inte har uppenbart mycket med hemkonceptet att göra, känns malplacerad. Detsamma gäller Lars Lerins bidrag, som hängts i utställningslokalens trapphusdel. Varför en enda bild, och en som knappast gör Lerins akvarellmåleri riktigt den rättvisa det förtjänar? Lika fundersam blir man av att både Eva Kerek och Kristina Jansson representeras med fyra bilder vardera. Att Eva Kerek var museets stipendiat 2008 kanske kan förklara en del. Kristina Jansson har ännu inte förärats den ynnesten; vad som ändå förbryllar är de urvalsprinciper son styrt valet av verk och presentation. Och när Hyun-Jin Kwaks suggestiva semirealism transformerats till fototapet blir logiken ännu mer svårbegriplig. ”Ett riktigt hem” blir därför en utställning med ambitioner som inte riktigt matchas av utförandet.
Adress: Eastmansvägen 10, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/3 – 27/5
Anders Olofsson (text), Sven-Harrys Konstmuseum (foto)
2 comments
Visst är det modigt att ta på sig ett så stort ämne, speciellt i Sverige, där just hemmet är en så fundamental del av vår identitet. Och ämnet, även begränsat till (konst) är kanske för stort för en så relativt liten institution…men å andra sidan: why not? Undrar om Aida C’s bild är ett foto? eftersom jag inte sett utställningen än.
Aidas verk är fotografi som skrivits ut med pigment. Därav målerikaraktären! Jag tycker, som jag skrev, att utställningens ambition är lovvärd. Men urvalet av konstnärer och inte minst verk känns alltför oplanerad och haltande i genomförandet. Å andra sidan tycker jag museets After Work-kvällar med konst är en ganska kul och bra grej. Tror att kritiken uppfattas som konstruktiv. /Anders O