Matts Leiderstam, See and Seen – Seeing Landscape trough Artistic Practice, 2006. Installationsbild från Lunds Konsthall. Foto: Terje Östling
En av de tydligaste tendenserna inom konsten, liksom i politiken, under 2000-talet är polarisering och splittring. Till exempel har den internationella konsthandelns dominans ökat samtidigt som en radikal och samhällsengagerad konst vunnit terräng och bland annat dominerat biennalerna. Pussy Riots politiska aktion under fotbolls-VM i somras å ena sidan, försäljningen förra året av Leonardos målning ”Salvator Mundi” för 3,8 miljarder kronor på Christie’s i New York å den andra.
En del av konstvärlden som har ytterst lite kontakt med konsthandeln är den konstnärliga forskningen. Mitt perspektiv är att jag har varit en del av denna utveckling genom att jag var en av de första i Sverige som doktorerade i fri konst. Jag började 2006, samma år som den första konstnären i Sverige disputerade, och min disputation ägde rum 2011. Den konstnärliga forskningen kan ses som en konsekvens av både det ökade intresset för praktisk kunskap och, i Europa, för standardiseringen av den högre undervisningen genom Bolognaprocessen. Under några år var ”forskning” till och med ett buzzword inom delar av konstvärlden.
Den konstnärliga ledaren för dOCUMENTA (13) 2012, Carolyn Christov-Bakargiev, inledde till exempel sitt curatoriska statement så här: ”dOCUMENTA (13) is dedicated to artistic research and forms of imagination that explore commitment, matter, things, embodiment, and active living in connection with, yet not subordinated to, theory.” Den konstnärliga forskningen hade uppenbarligen hunnit bli ett väletablerat begrepp 2012, här dock med brasklappen att konsten inte skall underordnas teorin. I kritiken av den konstnärliga forskningen var detta ett återkommande tema men ingen har ännu lyckats förklara vad den går ut på. Vilken konst är det som har underordnat sig teorin? Vad är det för slags uppdelning mellan tänkande och görande som man föreställer sig?
När den konstnärliga forskningen etablerades i Sverige under den andra hälften av 2010-talet ironiserade konstkritiker över doktorshattar, forskning som navelskåderi och man fasade för att konstnärerna skulle institutionaliseras. Omtanken om de doktorerande konstnärernas väl och ve var förstås gripande. Man kan också fråga sig om det inte var så att kritiken till en del var ett uttryck för en kamp om privilegier. Konstkritikerna och konstvetarna såg en risk med att objekten för deras verksamhet, konsten och konstnärerna, skulle ta sig ton i egen rätt. Konstutövare oroade sig mer för att den konstnärliga forskningen skulle tilldelas pengar på den ”riktiga” konstens bekostnad och också lägga beslag på jobben på landets konstkonsthögskolor.
Har farhågorna besannats? Den konstnärliga forskningen befinner sig fortfarande i en etableringsfas, Stockholms konstnärliga högskola bildad 2014 med forskningen i centrum är till exempel relativt okänd. Men söktrycket på de doktorandtjänster som utlyses av konsthögskolorna är mycket högt och många av de sökande är välmeriterade och etablerade konstnärer från både Sverige och övriga världen och kvalitén på avhandlingarna blir allt bättre.
Jag skulle vilja påstå att avhandlingarna ligger på ungefär samma kvalitetsnivå som inom humaniora, något är inte särskilt bra, det mesta rimligt och en mindre del av avhandlingarna är riktigt bra. Konstkritikerna och konstvetarna har inte blivit arbetslösa på grund av de konstnärliga doktorerna. Konstnärsetablissemanget gjorde det enda raka när man insåg att slaget var förlorat och man svalde kritiken och tog i stället till vara på de nya möjligheterna. Även om doktorsgraden är meriterande i utlysningar av lärartjänster så dominerar knappast konstnärliga doktorer på landets konsthögskolor. Endast ett par professurer innehas av konstnärer som disputerat innan de tillträtt tjänsterna. Disputerade konstnärer är också relativt sällsynta bland handledare, lärare, opponenter och betygsnämnder.
Men det skapas nya maktcentrum som kan komma att påverka konstens framtid. Få utanför forskningsvärlden känner till att det under åren byggts upp internationella sammanslutningar som har inflytande över både forskning och karriärer. ELIA – European League of Institutes of the Arts – är till exempel ett akademiskt nätverk med särskilt fokus på konstnärlig forskning. En annan internationell organisation för konstnärlig forskning är SAR – Society for Artistic Research. Man ger ut Journal for Artistic Research (JAR) online, och driver också en databas – Research Catalogue (RC) – för publicering och utvärdering av konstnärliga forskningsprojekt. Dessa strukturer följer den inomakademiska traditionen vilket bitvis är problematiskt eftersom den konstnärliga praktiken ser annorlunda ut än den akademiska.
En konsekvens av denna levande inneboende konflikt är att man inom organisationer som ELIA och SAR diskuterar och problematiserar hur den konstnärliga forskningen skall gestaltas. Det finns snarast ett masochistiskt drag i detta. SAR:s internationella konferens i Plymouth i våras hade till exempel ”The Artistic Research will eat itself” som huvudtema. Förmodligen skulle dessa problem vara mindre om man i stället låg närmare den gängse konstvärlden, men det skulle kunna hota de privilegier och normer som dominerar inom detta nya fält.
Det finns också andra risker att ta hänsyn till. När delar av konstlivet politiseras finns det en fara i att konsthögskolorna ideologiserar utlysningarna till doktorandutbildningarna. Skolorna bör därför noga överväga i vilken grad man styr forskningsprojektens innehåll. Den akademiska friheten från konstmarknaden inom den institutionaliserade konstnärliga forskningen bör paras med en stor dos konstnärlig integritet i relation till skolornas eventuella ideologiska krav. Det finns alltid anledning att slå vakt om den relativa men också nödvändiga friheten i att formulera och pröva åsikter och idéer som bör rymmas inom både konsten och akademin.
Andreas Gedin disputerad 2011 vid dåvarande Konsthögskolan Valand
