En ögonblickets flora. Marcel Prost använder uttrycket för att beskriva hur han (antagligen från sin säng) ser hur en solstråle bryter igenom molnen, träffar balkongräcket och kastar iväg en skugga på fönsterbrädet, där den vandrar vidare tills den helt försvunnit. En sorts fördjupning av stundens mångfald. Och en kontemplation som kan behövas under denna obehagliga valrörelse, som helt nonchalerar klimatfrågan.
Jag slår mig ner i gradängerna som sluttar ned mot konsthallens stora sal och lyssnar uppmärksamt på Frank Ekebergs ljudinstallation. Den kommer att följa mig genom nästan hela utställningen. Det är bekanta ljud, fast förtätade av förflyttningen från sin plats i norsk urskog till en konsthall i Sundbyberg. Från taket hänger Pia Sandströms fanor i tunn muslin ända ner till golvet, som en skog i omlotta rader. Den tunna väven rör sig lätt i vinddraget från besökarnas rörelser och blekt röda penseldrag formar upplösta ord. Här och var har orden omvandlats till färgsjok, till bild. Vad säger oss rosen? frågar installationens titel. En uppmaning till prövning av gränsen mellan levande väsen, mellan ord och bild, text och textil.
Ragna Misvaer Grønstad och Karl Axel Pehrsons personliga floror ramar in rummet på väggar från motsatta håll. Bådas verk skulle kunna röra sig om avbildningar av faktiska växter och insekter, men blottlägger samtidigt vår tendens att tolka mimetiskt. Grønstad har givit sina storslagna träsnitt titlar som Saltvannsblomst #4 Adrienne Rich och förefaller tala direkt till både poeten Rich och Carl von Linné. Botanikern vars systematiserande och namngivande på senare år betraktats från ett nytt och annat håll och i delar beskrivits som vetenskaplig rasism.
Träsnittens växter beskriver Grønstad själv som jojkar som hämtats ur Sáivu, ett hav under havet eller sjö under sjön i samisk mytologi. Jojken är ju till sin natur en ögonblickets berättelse och sång ur stark identifikation. Det känns fint att tänka sig ett lyssnade, att uppmanas betrakta utställningen genom alla sina sinnen.
Pehrsons teckningar och tryck leker med vår vana att betrakta bilder av växters och djurs anatomi. Bilder som bromsar tid och rörelse och låter oss studera det som kan vara svårt att fånga med blotta ögat. En pistills lätta behåring och en insekts svärdliknande antenner. Men Pehrsons växter och varelser är hans egna, som han funnit i en parallell verklighet, den skapande. Utställningstexten föreslår att de kan tillhöra en framtid då mänskligheten för länge sedan gått under, men för mig – i detta ögonblick – blir bilderna till metaforer av människans språklösa drifter, skönhet och skräck.
Ulla Wests verk får en central betydelse i utställningen eftersom hennes undersökning ger mig en omedelbar förbindelse till utställningens titel. Det rör sig bara om två verk, varav det ena är en karta över Marabouparken i tusch. Det andra är en videoprojektion av cyanotypier, ett slags solljusavtryck av växter från parken och hennes ateljé. Båda verken arbetar med överlappningar – i kartan, i form av partier av färg som utvunnits ur växter som återfinns i Marabouparken, samt som spår från konstnärens skosulor.
I filmen sköljer vatten över den fysiska bilden av växten, kameran följer och vattnet strömmar både över och under bilden. Vattnets form blir en reaktion på den avbildade växten. Gränsen mellan ateljé och Maraboupark, process och färdig bild blir upplöst mellan olika tidsskikt. Det ena framkallar det andra och vad som är utanpå och vad som är inne i verken byter plats. En godartad förskjutning, just som jag föreställer mig en ögonblickets flora.
Ett något apart inslag i utställningen är Rosalind Nashashabis film Vivians garden, som utspelar sig mitt ute i Guatemalas regnskog hemma hos en tysktalande mor och dotter. De är båda konstnärer och omger sig med en stor uppsättning tjänare från trakten. En bisarr ordning, där en tjänare täcker över takets ljusinsläpp med palmblad för att den ena av de båda kvinnorna ska kunna sova middag. Deras konst skapas av och i den vilda djungeln, de talar om hoten utifrån och i en låt av Sebasitian Tellier upprepas orden kärlek och våld. Innanför väggarna kretsar både hundarna och relationen mellan mor och dotter runt behov av närhet och bekräftelse och något som liknar rädsla. De har bosatt sig i det vilda och skapat ett hushåll präglat av hierarkier.
James Bennings film small roads tänjer ögonblicket och gör det mycket långt. Bildens indelning upprepar sig i klipp av vägar som skär genom olika landskap. Vägarna delar upp himmel, berg och långsträckta marker, mer eller mindre bebyggda. De är enkla att föreställa sig som stillbilder eller målningar men är långt mer oroande som rörlig film. Här händer nästan ingenting och när väl en bil glider in och ut ur bild går det för fort för att få någon betydelse.
Vanan att följa händelser och narrativ ställs på ända och när inte bilden jagar vidare blir jag som betraktare lite jagad. Jag söker efter ljusets skiftningar och bevis på liv, lyssnar efter bilar eller flygplan som kan dyka upp. Jag börjar längta till världen utanför konsthallen, där blicken kan välja och vandra i vidare perspektiv. Men så kommer jag att tänka på kriget och valrörelsen och vill inte längre gå därifrån.
Benning citeras på konsthallens hemsida: ”Pay attention and report back”, en tanke som beskriver konstnärens uppgift och har inspirerat utställningen. Jag går tillbaka till det stora rummet och lyssnar vidare till urskogens utrotningshotade ljud. Hängningen av verken och utställningen är mycket väl genomförd, fylld av språng och rörelse. Jag tycker mig begripa den här verkligheten bättre än den som pågår därute. Kanske är det så man kan förstå konstens vara i samhället och politiken, som ett Sáivu, en värld under världen.
Emma Warg
Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Utställningen pågår 2 juli – 2 oktober 2022
