Den brittiska konstnären Emily Wardills, också verksam som professor på konsthögskolan i Malmö, nya videoinstallation är enkom gjord för Kohta och kommer att visas med en kompletterande andra del i Wien i sommar. Hon har placerat en stor skärm diagonalt i konsthallens stora sal och bilder visas på ömse sidor. Det är frågan om en teatral iscensättning, konstnären styr seendet och upplevelsen i och med att man vandrar mellan skärmens två olika sidor varefter scenerna utspelar sig. Man är med andra ord hela tiden medveten om sitt seende.
Det är suddigt i början, kameran tycks söka sig efter ljuset. En man pratar på engelska med otydlig, monoton stämma, en kvinna vandrar runt i en extraordinär arkitektonisk sjuttiotalsvilla med havsutsikt. En brasa sprakar i bakgrunden, kameran tar fasta på detaljer och för fram dem måleriskt. Detaljerna förstoras, färgerna harmonierar och miljön abstraheras. Ibland filmas huset utifrån och ibland är man inne i huset, som om man delvis avskärmar sig från handlingen och upplevelsen.
Den tvåkanaliga projektionen Bi är en omtolkning av Eugene O’Neills drama Lång dags färd mot natt. Handlingen, som sker över en dag, ger en bild av en dysfunktionell kärnfamilj och hur den deprimerade mamman är beroende av droger. Wardill har valt att vända om O’Neills ursprungliga femtiotals pjäs, där handlingen dystert nog går från ljus till mörker, och istället filmat i soluppgången, som om familjen vore på väg att vakna och ta det i besittning. Istället för opium tar modern LSD i Wardills verk. Ett aktuellt diskussionsämne ifråga om behandling av depression.
På andra sidan skärmen övar skådespelarna sina repliker i en studio. Det är med andra ord frågan om ett okonventionellt, oväntat skådespelarsätt. Man blir mycket medveten om den film man ser, det är inte så att man dras iväg från tid och rum. Utan man ser på något konstruerat och ihopsatt, ännu skissartat.
Wardill är född 1977 och för tillfället bosatt i Lissabon. Huset hon filmat i är också beläget där och i pressmeddelandet framkommer det att villan blev klar strax före 1974 års nejlikerevolution i Portugal. Den markerade slutet för nästan ett halvsekel av auktoritärt högerstyre.
Wardill ville hitta ett hus som ”höll på att tas över av naturen”. Detta blir först för mig aningen långsökt. Utan omvägar fascineras jag av hur Wardill forskar i vårt förhållande till hur vi förstår och kommunicerar och hur hon har lyckats behålla en känsla av skiss i det färdiga verket. En fin metafor blir onekligen vandringen från mörker till ljus i filmen, och hur kameran fragmentariskt söker efter ljusstrålar på ett subtilt och måleriskt sätt.
Camilla Granbacka
Foto: Jussi Tiainen/Kohta, Verkstadsgatan 2B, Helsingfors. Utställningen pågår 14 november – 21 december 2019
Utskriftsvänlig version
