Elina Brotherus soloutställning i Didrichsens konstmuseum i Helsingfors för fram arkitektur som en emotionell och poetisk upplevelse. Likt hennes tidigare konsthistoriskt måleriska fotografier av människor där även landskapet är medaktör gör Brotherus nu porträtt av hus. Rummets själ står i fokus och människan träder in i rummet och ger det liv och proportioner i ett trettiotal fotografier och inte mindre än tio videor.
Allt fick sin början i Maison Carré, ett privathem som nu är museum, ritat av Alvar Aalto på 1950-talet nära Paris, dit hon var inbjuden för en utställning 2015. Brotherus fick då idén att ta bilder i femtiotalsarkitekturen som hon sedan ställde ut i samma byggnad. Hon fick vistas fritt i byggnaden också nattetid, och den fysiska och själsliga upplevelsen av arkitekturen ändrade helt hennes bild av hur arkitektur kan påverka vår inlevelse.
Efter det har hon fortsatt göra konst i arkitektritade privathem. Offentliga rum intresserar henne inte, däremot intima rum där någon bor. Hon söker det som är specifikt för en plats och i Didrichsens fall är det konstsamlingen. Marie-Louise och Gunnar Didrichsen bad arkitekten Viljo Revell att uttryckligen rita ett hem anpassat efter deras konstsamling.
Brotherus står eller sitter framför målningar som en neutral gestalt i sina bilder, men ibland bär hon omkring på konstverk. Hon lyckas skapa en scen för betraktaren, där omgivningen står på paus. Hon väcker rummens koncentrerade lugn till liv. I ett fotografi dricker hon kaffe i matsalen framför en målning av Akseli Gallen-Kallela. Och i verket Pink Bathroom står Brotherus lugn och naken framför spegeln i museets ljusröda badrum.
Varje bild bär på en egen berättelse och för fram en viss aspekt av huset. Bilder av arkitektur är vanligen människotomma, vilket gör att man inte lätt greppar proportioner, men i Brotherus bilder öppnas arkitekturen upp på ett helt annat sätt. Via människofiguren i bilden dras man också som betraktare med, man kan tänka att det där kunde ju vara jag.
Brotherus har inspirerats av Didrichsens samlingar och komponerat om gula och gröna verk till nya, lekfulla helheter som blandar tidsperioder och stilar. Hon sitter framför museets kvadratiska fönster klädd i en ärtgrön klänning, bredvid hänger gröna målningar av bland annat Susanne Gottberg och Sigrid Schauman. Schaumans vardagliga Helsingforspark målad så som hon kanske hellre hade velat se den – en sprudlande Florensidyll. En längtan till en annan plats som tillför en laddning, då Brotherus i fotografiet tycks sukta efter det gröna.
I och med att vissa verk placerats i utställningen på samma sätt som då det fotograferades uppstår det en spännande mise en abyme-effekt, som om det hela kunde fortsätta i det oändliga. Genom att vistas i rummet och samtidigt betrakta det via fotografierna greppar jag det rumsliga på ett överraskande innerligt sätt. Det slår mig också hur byggnaden i sig har en väldigt mänsklig skala, och lämpar sig utmärkt för storleken på Brotherus fotografier.
I Ett gult stilleben sitter hon klädd i gul klänning i Didrichsens vardagsrumssoffa, på väggen hänger en brokig installation med gula målningar. Konstnären har grävt i museets konstlager och sitter avfotograferad omgiven av målningar av Albers, Vasarely, Renoir, Rafael Wardi samt Cobra-gruppen.
Mittemot hänger en ny serie vid namn Memento Mori fotograferad på Korsika där Brotherus följt författaren i W.G. Sebalds fotspår. Hon har bland annat försökt hitta vackra platser som skulle kunnat fungera som gravplatser för avlidna som Sebald skriver om. Även här synkroniserar hängningen fint med det omgivande vattnet som syns från museets fönster. Horisonterna i bild och verklighet förenas.
Återkommande motiv är simbassänger och speglingar, som blir symboler för fotografiet i sig. Videoverken i museets källarvåning relaterar också till dessa teman. Badtemat har Brotherus arbetat med i över tjugo år, bland annat med inspiration från renässansens bildvärldar. Fotografierna från museets utesimbassäng för det hela in i en mera modern kontext. Med finns även ett fotografi där hon ligger vid bassängkanten i tjugo graders kyla iklädd turkosa, vadderade byxor. En humoristisk dialog med museets bronsskulptur av Henry Moore strax bakom.
Camilla Granbacka
Didrichsens konstmuseum, Granviksgränd 1, Helsingfors. Utställningen pågår 11 februari – 28 maj 2022
