”Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren.” Så skriver Göran Palm i sin dikt ”Havet” från 1964. Idag behöver man inte vara en desillusionerad poet för att drabbas av tanken på att dikten faktiskt överträffar verkligheten. Vilket naturprogram i TV som helst slår för det mesta våra egna medelmåttiga naturupplevelser. Men inom konsten är detta dilemma knappast av någon större betydelse. Ett av konstens favoritämnen har alltid varit konsten själv.
Ditte Ejlerskov rör sig lätt och ledigt mellan populärkulturens och konsthistoriens landmärken. Det är svårt att tänka på hennes konstnärskap utan att samtidigt sända en tanke åt den postmoderna 80-talsfeminismens pionjärer Barbara Kruger, Jenny Holzer, Sherrie Levine och Cindy Sherman. I likhet med dessa har Ejlerskov i en rad projekt tagit sig an såväl antika som samtida gudinnor, från skulptören Polykleitos Diadembäraren till popens fixstjärnor Beyoncé och Rihanna.
Ibland – som när hon låter måleriet zooma in på abstrakta detaljer i artisternas kostymer – blir resultatet en spännande hybrid av extrem naturalism och abstraktion. Ofta snärjs dock måleriet in i en numera ganska nött begreppsvärld där nyckelord som dekolonisering, vithetsnorm och den manliga blicken är mantra. I det nya verket ”Diadumene Intefered” har bilden av Polykleitos gudinna spärrats in bakom abstrakt raster, vilket känns symboliskt: måleriet försmäktar bakom teoriernas galler.
Betydligt vassare är de stora målningar som Ejlerskov kallar ”Gradients”. I bakgrunden kan man skymta ett teoretiskt ramverk, hämtat från kromoterapin som lär oss att kroppen kan helas med hjälp av färgers fysiska inverkan på organismen. Samtidigt kan alla Photoshop-användare känna igen programmets klassiska Övertoningsverktyg, med vars hjälp man kan glida mellan färgtoner som på en musikalisk skala.
Låt vara att Ejlerskov även lutar sig mot historiska färgfältsmålare som Mark Rothko och Barnett Newman. Men målningarnas storlek (de har samma höjd som en människa) och deras subtila glidningar genom färgrymden gör att det dekorativa elementet inte känns överväldigande, utan ger utrymme för rörelser och intensitet.
Även Johan Furåker är en konstnär som har ordning på både konsthistorien och populärkulturens arketyper. Men till skillnad från Ejlerskov är han en berättare, som inte bara intresserar sig för själva narrativet, utan lika mycket av berättandets fysiska inramning. I sina måleriprojekt har han bland annat sysselsatt sig med den excentriske poeten Gabriele D’Annunzio och dennes älskarinna Luisa Casati, gangsterbossen Tjock-Steffe och den maniske resenären Albert Dadas, som färdades runt omkring i Europa utan att ha ett enda minne av var han befunnit sig.
Men ännu närmare konstnärens hjärta ligger filmregissören Wes Anderson, som avstår från att använda datorgenererade miljöer, till förmån för minutiöst uppbyggda miniatyrscenografier som ofta växer ut i full skala. Anderson talar ibland om sig själv som arkitekt mer än filmregissör, och jag misstänker att Johan Furåker resonerar på samma sätt när det gäller hans eget konstnärskap. I den nya utställningen har hans målningar nästan helt och hållet lämnat väggarna, och tagit steget ut på golvet. Formellt placerar de sig någonstans mellan skulpturer och kulisser i en tänkt scenografi gjord för den västerländska samtidskulturens stora drama.
Hantverket är oklanderligt, det ser helt enkelt snyggt ut. Ändå begriper jag inte riktigt hur presentationen ska förmå skapa ett sammanhang. Tidigare har Furåker valt att placera sina hybrider på grova plankor, rullbara bord och grovt hopskruvade bänkar. Men den här gången tronar de på den vita gallerikubens lika vita podier. Precis som i fallet med Ejlerskovs raster uppkommer en oönskad instängningseffekt, och verken förlorar den möjlighet till att öppna sig mot det gränslösa som de faktiskt har potentialen att göra. Konstgalleriets bur kan vara en behaglig tillflyktsort, men den är likväl en bur.
Anders Olofsson
Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, Stockholm. Pågår 20 januari – 18 februari 2024
