Utställningen Rymdrummet tar plats i konsthallen Mint som återfinns längst ner i ABF-huset, detta i dubbel bemärkelse vackra hus, stiligt utanpå och fyllt av bildning inuti.
Eddie Figge målade rymden som sfäriska fält där penseldragen och kritstrecken på samma gång tyngdlöst och accelererande faller genom målningarna. Färgvalen, det ljust gula, dovt blå och upplöst rosa är inte de färgval jag direkt förknippar med rymd och ändå är det tveklöst rymder jag möter. Penseldrag och skuggspår bildar rytmiskt rörelse och djup på papperet och duken – jag skriver ”djup” men det ogripbara kan inte beskrivas med det ordet, det rör sig snarare om ytor utan slut.
På målningarna är duken klistrad på ramen och ytans upphörande antyder en annan rymd bakom den synliga målningen, en annan möjlig sfär. I några av verken har metallfärgade pappersbitar fästs, och tycks i sviten Space Station störta genom rymden med atmosfären som svans. I målningen Farväl Voyager II ligger en rektangulär kopparfärgad bit klistrad ovanpå målningens yta och svävar helt nära den fyrkantiga ruta som bildar ett fönster för betraktaren att iaktta hennes rymd genom.
Figges namnteckning och titlarna på verken blir till svårtydda tecken och går knappt att skilja från de andra streck som bildar hennes luftlagers virvlar och hastigheter. Det är sinnligt och konsekvent, hennes undersökningar liknar färder av färg. Eddie Figges intresse för rymden väcktes ungefär samtidigt som Neil Armstrong tog sitt berömda steg på månen 1969. Tyngdlösheten och de vidgade perspektiven närde hennes informella måleri. Astronomiska lagar överförda till duk – ett slags atmosfärisk andhämtning.
Konstnären är tydlig med att det är rymden det handlar om. Trots eller kanske på grund av den tydliga markeringen framkallar hennes måleri tankar om kroppen innan språket och sexualitetens sfär.
Agnieszka Polska arbetar i sin egen rymd i form av berättelser till videoanimationer och kraftfull musik. Hon utgår i verket The Happiest Thought från perm/trias-tiden som markerar slutet på det vi kallar för forntid och kännetecknas av den massutrotning av levande varelser som inträffade då. Titeln kommer från Albert Einsteins insikt att en människa i fritt fall inte känner sin egen tyngd. En tanke som i sin tur kopplats till uppkomsten av den allmänna relativitetsteorin.
Vi får följa en berättarröst som tar oss med genom en rymd med svävande föremål, och som rösten påpekar kan dessa lika gärna accelerera mot oss. Faller föremålen eller svävar de, är de fria eller fångade i atmosfären? Filmmusik som ur en Hollywoodfilm och ett fett mikrofoneko driver fram berättelsen och tränger in under huden och genom bilderna från videoanimationen.
En cirkel av eld färdas mot betraktaren i en nattsvart rymd och bakom mörkret uppstår tre glipor i form av en mun och två ögon. Bakom gliporna syns en klarblå himmel och munnen talar och bryter ut i musikalliknande sång som jag har svårt att ta på allvar. Orden som uttalas befinner sig i gränssnittet mellan uppgivenhet och hängivenhet, innebörden vill ingjuta hopp men något ställer sig i vägen. En klocka tickar motsols och snart fylls bilden av animerade dagsländor som rör sig i geometriska mönster mot en glob av rymd.
”Keep your eyes open to the beauty that surrounds us”, uppmanar rösten. Ljusstrålarna lyser genom vattnet som krusas av ljudet från rösten – en vacker bild, men tomheten är otäck. Ju mer rösten försöker ledsaga mig desto mer stretar jag emot. Jag tror att det går att uppleva den där rösten som en slags tröst, att den går att följa och låta sig härbärgeras av, men lika gärna – som i mitt fall, stötas bort av. Att låta berättelsen om massförstörelse av hav, atmosfär och jord möta förförisk musik och hoppingivande sentenser skapar en oväntat tänjbar paradox. Musiken kan inte överrösta tanken på vår egen tid av oåterkallelig förstörelse och de mardrömslika konsekvenserna av ohämmat begär. Konstnären avslöjar hur människan i fritt fall inte känner sin egen tyngd.
Jag förstår verkligen varför dessa två konstnärer visas tillsammans, men allra bäst hade Eddie Figges målningar gjort sig i en ljudlös rymd. Kanske hade hörlurar passat bättre till Agnieszka Polskas videoverk? Nu störtar ljudet från The Happiest Thought lite väl hårt in i samspelet mellan konstnärerna.
När jag kommer tillbaka för att se utställningen tycks volymen från videon vara något dämpad, rösten och musikens påstridighet får nästan något vädjande över sig. De olika verkens parallella skikt skiner igenom varandra och helheten landar.
Emma Warg
Mint konsthall, Sveavägen 41. Utställningen pågår 21 april – 18 juni 2022
