“Drömrummet” på Liljevalchs konsthall

“Vi drunknar i information men törstar efter kunskap” sade framtidsvisionären John Naisbitt. Ett konstaterande som Facebook-generationen kan skriva under på kollektivt. Lika säkert är det att vi valt ett ersätta insikt och eftertanke med prylar. Historieämnet går kräftgång i skolan samtidigt som auktionshusen dränker oss i en stormflod med antikviteter, substitut för historisk kunskap. Patina får ersätta det kritiska perspektivet på vägen som lett oss till den plats där vi för tillfället befinner oss som individer och som nation. Vad vore mer ett tidens tecken än att en av Stockholms tunga konstinstitutioner begår en oblyg flört med televisionens flaggskepp “Antikrundan”?

Till utställningen “Drömrummet” har man bjudit in 13 av programmets experter och tilldelat dem varsin utställningssal. Och som man bäddar får man ligga: den genusdiskussion som annars brukar häfta vid alla offentliga konstinstitutioners verksamhet har här vädrats ut med försommarvinden. “Drömrummet” är en grabbarnas fest (bara två kvinnor märks bland experterna) där vapen, uniformer, motorcyklar och maffigt oljemåleri dominerar blickfältet. Jodå, visst finns där också husgeråd och textilier, men det är de blänkande stålhästarna som fått den bästa exponeringen. Om utställningen skall spegla “samlandets passion” är det på denna punkt snarast gubbig fetischism det är fråga om.

Men när man nu lyckats samla landslaget i antikviteter, vad har man egentligen fått? Svar: en ganska tunn soppa. De flesta av experterna har tagit ganska lätt på uppgiften och smällt ihop en samling som bjuder på lite av varje, utan djupare reflektion. Det blir fysiska katalogarior av föremål, och förekomsten av ett eventuellt övergripande perspektiv faller för det mesta platt till marken. Men när någon – som Clas Moser – faktiskt gjort sig besväret att ta en extra timme i tankeboxen blir resultatet faktiskt ganska bra. Moser har konsekvent valt att visa verk av konstnärer som nazisterna förbjöd som “entartete”. Den centraleuropeiska modernismen sträcker sig mot oss ut ur diktaturens slagskugga, och Mosers lilla samling blir en kuslig påminnelse om hur illa det kan gå när statsapparaten perverteras.

Men sådana intelligenta grepp är det glest med i “Drömrummet”. Peter Pluntky gör det dock omedvetet genom att låta sitt utställningsrum explodera i ett extravagant prylvansinne, samtidigt som han försäkrar oss om att “vi kan inget ta med oss dit vi går”. Men oj vad han önskar att det skulle vara annorledes. Andreas Rydéns 20-talsinspirerade rum är också en visuell njutning av det sobra slaget, och förmedlar faktiskt något av den stämning som rådde i ett Europa som börjat hämta sig efter första världskrigets masslakt. Och visst är det en upplevelse att återse Ulrik Samuelsons installation från Moderna Museets smått legendariska utställning “Svenskt alternativ” 1970, även om verket dräneras på sin kraft när det tvingas flyta omkring omkring i Lilljevalchs antikvitetssoppa.

Liljevalchs konsthall har en unik position i svenskt och stockholmskt kulturliv. Man har den senaste AV- och IT-tekniken på plats, privata donationer i ryggen och gehör hos stadens kulturpolitiker. Det är en ställning som förpliktar. Att under de omständigheterna leverera en urvattnad sommarutställning som “Drömrummet” tyder antingen (i bästa fall) på en slapp inställning till uppdraget eller på (i värsta fall) en medveten flört med grumliga föreställning om folklighet. I intervjuer säger konsthallschefen Mårten Castenfors att han hoppas att utställningen ska dra ny publik till Liljevalchs och att en del av dem skall återvända när höstens paradutställning “Helvetet” öppnar i oktober. I så fall får han och medarbetarna sätta sig ner och ta en ordentligt funderare över på vad man vill vara: en plats som låter konsten ställa viktiga frågor om den tid vi lever i eller en glidare på populismens räkmacka.

Adress: Djurgårdsvägen 60, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/6 – 4/9

Anders Olofsson (text), Mattias Lindbäck (foto)

Utskriftsvänlig version